OLLES BERÄTTELSE


Förord till Svensk sportdanshistoria av Olle Bengtson

© Copyright Kerstin Katz

Olle Bengtson började skriva danssportens historia i Sverige i början av 1980-talet. Hans avsikt var att ge ut historien i bokform för att den skulle bli allmänt känd. Olle upplevde att ingen egentligen kände till hur sportdansen hade börjat i Sverige och vem som först hade anordnat svenska mästerskap. Detta ansåg han vara en brist och därför angeläget att i första hand de som sysslade med denna form av sport fick denna kunskap. Valda delar av historien publicerades i Svenska Danssportförbundets tidskrift ”Runt Parketten” åren 1984-88.

I historien berättar Olle hur han började sin bana inom dansen i Stockholm 1936 då han som 20-åring uppsökte danspalatset National, eller Nalen som det populärt kallades. Han beskriver också mycket levande de människor som var med från början och som kom att betyda mycket för tävlingsdansens utveckling. Han tar även upp de svårigheter och motgångar som sportdansen haft att kämpa mot och han namnger alla svenska mästare fram till 1968 då Svenska Danssportförbundet bildades.
 

Själva stommen till boken var i stort sett klar i mitten av 80-talet. Stora förändringar har skett sedan dess. Aktuella händelser i historien som han tar upp, är inte lika aktuella idag år 2007. Olle skriver i jagform. Flera av de personer som han berättar om lever inte idag. Tyvärr blev hans arbete inte slutfört. Olle avled i december 1997.

Efter Olles död har jag i perioder jobbat vidare med hans projekt. Med utgångspunkt från hans samlade material har jag kunnat forska. Jag har gjort en mängd intervjuer och tillbringat åtskillig tid på Kungliga biblioteket i Stockholm. Jag har sammanställt och redovisar i eget material flertalet tävlingar i kronologisk ordning från 1935 till slutet av 50-talet. Från 1950 till 1968 finns egentligen endast SM-tävlingar med i materialet. Från slutet av 1958 till i början av 70-talet utgavs nämligen en tidskrift ”Dans Journalen” (De första tre numren hette ”Dans Nytt”) med dansläraren Acke Söderström som ansvarig utgivare. I denna tidskrift har det mesta inom tävlingsdansen tagits upp under den perioden.

Ju mer jag har forskat desto bättre inser jag vad en historik betyder. Att få kännedom om under vilka villkor de första tävlingsdansarna kunde utvecklas, andra världskrigets betydelse, motgångar dansen haft att kämpa mot etc är sådant som dagens tävlingsdansare borde få vetskap om. Dessutom anser jag det vara av kulturhistoriskt intresse. Och att det var Topsy Lindblom, chef för danspalatset Nalen i Stockholm, som började arrangera svenska mästerskap i dans i Sverige är det säkert få som känner till.

Arbetet med Olles Sportdanshistoria är nu slutfört.

 

Kerstin Katz

(mars 2007)

© Copyright Solna Sportdansklubb


Inledning till Svensk danssporthistoria

av Olle Bengtsson

Ett avsnitt i Olle Bengtsons historia heter: MODERNA DANSEN FRÅN 1928-1936. EGNA UPPLEVELSER OCH IAKTTAGELSER UNDER DENNA PERIOD. (Nedtecknat 1981).

”Jag började rätt tidigt att dansa – jag var väl en 6 à 7 år när jag traskade omkring med min äldre syster Maj i Onestep och har en del minnesbilder från den tiden. Jag lärde mig vid omkring 10-årsåldern dansa charleston som härjade vilt i Sverige före 1928. Men så kom den stora revolutionen detta år till den lilla staden Kristinehamn där jag är född och tillbringade mina första 20 levnadsår, nämligen foxtroten. Jag kommer mycket väl ihåg hur det hela gick till. Vi bodde nämligen i ett område där Karlstads Mekaniska Verkstad hade uppfört ett flertal tjänstevillor, och därför bodde det många ungdomar i området, och vi höll ihop. Bland dessa fanns det två dansanta grabbar som hade varit i Stockholm, eller om det var Göteborg, och lärt sig dansa foxtrot. Den ene hette Sigurd Nilsson och den andre ”Flörta” Gustavsson. Dessa båda kom på idén att anordna en danskurs men hade inga pengar. De frågade därför min syster om hon kunde låna 15 kronor av min mamma så de kunde komma igång. Så blev det. Kursen blev en succé och alla fick inte rum i IOGT´s lokal som de hyrt. Det gick alltså bra för dem, och så småningom åkte de omkring till olika platser i Värmland och lärde ut dansen. Som jag förstår gick det väl till så även på andra platser i Sverige för dansen spred sig explosionsartat. Genom att min syster först lärt sig och sedan lärde mig, fick jag ganska tidigt kunskap om en del teknik.

Vid denna tid gick jag i stadens läroverk för pojkar och alla pojkar hade knäbyxor. Ingen hade långbyxor. Det fick man först när man konfirmerades och jag längtade till den dagen och drömde om att kunna gå till Folkparken i långbyxor och få dansa. När jag nu tänker efter var det inte klokt hur starkt jag var fixerad vid dansen. Vid skolavslutningen var det brukligt i läroverket att ha gymnastikuppvisning. Vår gymnastiklärare, ingen mindre än löjtnant von Uggla, som så småningom kom att leda gymnastikundervisningen i radio, bestämde att vi skulle ha vita långbyxor vid uppvisningen. Jag fick till min glädje alltså ett par långbyxor. Det var en lördag skolavslutningen ägde rum, en underbar försommardag. Jag hade bestämt mig för att nu när jag hade långbyxor så skulle jag ge mig iväg till Folkparken. Jag kommer så väl ihåg att jag hade 62 öre så jag hade till några dansbiljetter som kostade 12 öre styck. Den kvällen glömmer jag aldrig. Bäst jag stod där vid dansbanan och såg på de dansande tog en flicka tag i min arm och sade ”kom nu Lill-Olle ska vi dansa för jag vet du kan”. Jag blev alldeles förlamad i kroppen. Jag hade i första ögonblicket glömt hur man skulle göra men min partner fick igång mig och sedan dess har jag dansat, dansat, dansat. 1929 avled min syster Maj hastigt och lämnade ett stort tomrum efter sig. Jag sörjde länge för jag hade varit mycket fäst vid henne.

Åren rann iväg. Våren 1936 fick jag den ”kick” som gjorde att jag började gå in för det som jag senare skulle komma att syssla med och fortfarande sysslar med, nämligen sportdans. Det var nämligen så att vi ordnade en bussresa till Modals Föreningshus några mil söder om Kristinehamn där det var dans. Det var fullpackat med dansande, men jag reflekterade inte så mycket över det. Jag hade fått tag i en flicka från Karlskoga som dansade bra. Vi höll ihop under kvällen och dansade flera danser efter varandra. Hon var så söt så att jag varken hörde eller såg andra, men jag märkte att det blev färre och färre par på dansgolvet. Så hördes en trumpetfanfar och en röst som sade att vi två par som var kvar på dansgolvet skulle göra upp om vilken av oss som skulle vinna kvällens danstävling. Jag hade inte en aning om att det skulle vara tävling den kvällen. Vi fortsatte att dansa och jag dansade som i trans. Jag glömmer aldrig den stunden när jag kände en klapp på min axel och domaren förkunnade att vi var segrarna. Tro mig eller ej men min haka föll ned på bröstet av pur förvåning. Jag kände mig mycket stolt när jag mottog en tennbuckla som speakern omtalade var inhandlad på EPA i Eskilstuna.

Eftersom det var ont om arbete i Kristinehamn tog jag mig till Stockholm där jag ordnade ett arbete åt mig. Det var inte så välavlönat så jag hade inte råd att gå ut och dansa första tiden. Men en kväll när jag stod utanför Nalen och kikade in såg en vaktmästare mig och frågade om jag skulle gå in. Jag har inte råd svarade jag. Stick in sade han. Och sedan, ja, sedan blev jag stammis där i 15 år. Nalen blev som ett andra hem för mig. Detta ställe var en plats för Stockholms dansanta ungdomar där jag fick se sådana ”danseleganser” som i början av 30-talet dominerade på dansgolvet. Det fanns ”danskungar” och det var verkliga ”snitsare”, namn som Stockholmarna ännu talar om, namn som ”Jass-Åke”, Elon ”Mannen” Andersson, Oscar Fredén, ”Slaktaren”, Gösta Kumlin, Emil ”Wahlis” Wahlqvist och vem minns väl inte ”Ture Bagarn” från Södertälje, en god dansör och hejaklacksledare vid fotbollslandskamper. Han lärde många Södertäljebor att dansa bra.

Jag var från landet så det var ganska svårt att få bekanta och att bli accepterad. Jag visste att jag kunde dansa men ”snitsarna” dominerade på dansgolvet. Jag hade i alla fall blivit bekant med en flicka som också var från landet. Vi dansade ofta tillsammans och blev ganska samtränade. Hon hette Vivan Badlund och kom från Norrland. Jag var ju en lantis så att få dansa med de etablerade ”nalenbrudarna” var nästan omöjligt. Jag blev för det mesta nobbad. Vid ett sådant tillfälle rann mitt värmländska blod över, jag blev helt enkelt ”förbannad” och sade till den flicka jag brukade dansa med ”nu ställer vi upp i nästa tävling”. Detta var i oktober 1936. Märk väl, det var tävlingar så gott som varje månad. Vi ställde upp i en tävling i enbart tango och se, vi kom på tredje plats. Detta orsakade en del förvirring bland stammisarna. Nästa tävling var i vals. Till den var vi lite bättre förberedda eftersom vi fått en del undervisning i den engelska metoden att utföra den på och vi kom på andra plats. Vid den tiden hade Topsy bjudit in två av Danmarks bästa danspar till en tävling och de gav oss lite undervisning. Den påföljande tävlingen var en quickstep. Denna dans hade vi fått träna mera på och den hade i stort sett samma grundmönster som den foxtrot vi dansat förut. På tävlingen måste det ha sett bra ut för vi blev korade som vinnare. Jag kunde inte fatta att vi hade detroniserat en del av Stockholms bästa dansare. Nu blev det annat ”ljud i skällan”. Detta blev upptakten till det som jag sysslat med i hela mitt liv, sportdans. Det var ingen som nobbade mig efter detta.”

© Copyright Kerstin Katz
© Copyright Solna Sportdansklubb



Svensk danssporthistoria 1937 - 1968

av Olle Bengtson


Svensk danssporthistoria

Det var år 1936 ”På gata Regerings”, som det stod i annonserna, eller närmare bestämt på ”Nalen” på Regeringsgatan, eller som det hette på den tiden, National, som sportdansen infördes officiellt genom att Nalenbasen ”Topsy” Lindblom inbjöd två av Danmarks bästa danspar till en tävling mot fyra svenska par. Det var första gången som vi fick kontakt med denna form av tävlingsdans och det blev upptakten till den nu i Sverige av Riksidrottsförbundet erkända formen av sport. Topsy var mycket noga med att kalla denna dans för sport, det ansåg han under hela sin verksamma bana som ”Big Boss” för Nalen.

För att lättare kunna skriva ner Sportdansens historia skrivs den i jagform, då jag är den ende som fortfarande är aktiv från den tid den startade. Många av dagens dansare undrar väl varför inte Sverige hävdat sig lika bra som Norge och Danmark i internationella sammanhang. Det finns förklaringar till detta och jag kommer att ta upp några.

Den moderna sällskapsdansen har varit ointressant för myndigheter och kulturinstitutioner. I sin iver att söka sig bakåt i tiden har intresset varit ljumt för vad som sker i nutiden. Under de senaste åren har de yrvaket och lite motvilligt ”öppnat ett öga” och börjat upptäcka sportdansen.

Några avsnitt kommer att handla om min och några andra pionjärers vetgirighet att lära oss basicgrunderna och basicfigurerna i modern vals, tango, slowfoxtrot och quickstep som Official Board i England föreskrivit.


Sällskapsdansen före sportdansen

Långt innan sportdansen med sina regler kom till Sverige förekom tävlingar i sällskapsdans på flera olika håll i landet. Tävlingarna hade en positiv inverkan på de dansintresserade ungdomarna, de blev ju bättre dansare. De satte en ära i att dansa så bra som möjligt och många blev verkliga ”snitsare”.

I slutet av 20-talet och början av 30-talet dansades en slags halvengelsk stil som bestod av långa glidande steg och självkonstruerade variationer. De mest kända dansarna i Stockholm vid den tiden var ”Mannen” Elon Andersson, ”Jazz-Åke” Lindkvist, Oscar Fredén och ”Valis” Emil Wahlqvist. När de ställde upp i tävlingar hade andra ingen chans.

Under 1936 bekostade Topsy några ungdomars resa och uppehälle till Köpenhamn vid några tillfällen för att de under hösten 1936 skulle fungera som instruktörer vid en speciell undervisning i sportdans på Nalen. De som fick detta uppdrag var Elon Andersson och Gösta Kumlin. Vid en resa till Köpenhamn för dessa två under november 1936 fick Hjördis Nilo, Elons partner, följa med. Meningen var att de skulle träna engelsk dansstil hos den mest kände danspedagogen i Danmark, Kaj Jensen, för att sedan hjälpas åt att undervisa i en lokal på David Bagares Gata. Det blev inte riktigt som Topsy hade tänkt. Det hade inte blivit så mycket av med undervisningen i Danmark då grabbarna försvunnit ut på stan och levt ”loppan” i stället. Topsy blev mycket förgrymmad för han ville ju så gärna att de vid hemkomsten skulle visa hur det gick till att dansa ”engelskt”. Han förstod att han satsat på fel ”hästar”. De blev i stort sett ”avpolleterade” vad det gällde förmåner såsom gratis entré mm.

Jag uppgav att Sportdansen infördes officiellt på Nalen men i Malmö och Göteborg fanns även denna form av dans. I dessa städer var den emellertid i stort sett känd endast på vissa dansskolor.


Så började sportdansen i Sverige

Som jag tidigare nämnt anser jag att Nalenbasen och Olympiamedaljören 1912 Gustav ”Topsy” Lindblom är den som vi först och främst har att tacka för att sportdansen har fått fotfäste i Sverige. Det började med att han 1936 bjöd in två danska danspar för att möta några ”nalensnajdare” i en tävling. Jag bevittnade själv denna unika tävling då fyra självlärda svenska par mötte två danska par som topptränats i ”den engelska stilen”. Publiken kom i extas. Aldrig tidigare hade något sådant förekommit i Stockholm. Det svenska favoritparet Elon ”Mannen” Andersson och Hjördis Nilo dansade på toppen av sin förmåga. Men vad hjälpte det, de blev utklassade. Detta blev upptakten till att några dansintresserade ungdomar skulle underkasta sig den långa och hårda träning som sedan följde. Om denna unika tävling berättar Hjördis Holmberg (född Nilo), som själv deltog, i en intervju längre fram i historien.


Teckningar från Dans-Sport-Orkesternytts novemberprogram 1936



Jag refererar en dåtida tidning:
”Men som danskarna en gång lärde oss fotboll, så är det tydligt att vi även på dansens område kommit igång senare än broderfolket på andra sidan Öresund. De två danska par som ställde upp i tävlan mot fyra svenska, voro ett par klasser bättre å våra, men så inneslöt det danska laget också en sådan hejare som Niels Boel Rasmussen, tredubbel dansk mästare, Europamästare 1934, tvåa på samma mästerskap i år och trea på engelska mästerskapen i Blackpool för en tid sedan. Och hans medspelare Knut Andreasen är av ungefär samma storslagna klass. De svävade fram i Vals, Tango, Foxtrot och Quickstep (de fyra tävlingsgrenarna) och föllo in i en hel massa snillrika turer. Ja svävade är ett riktigt uttryck, ty den svenska dansen var avsevärt struttigare och mindre rik på variationer. Det var endast på Quikstepens område som de svenska paren i någon mån kunde ta upp konkurrensen. Men när herr Rasmussen avslutade sin Quickstep med fladdrande fötter och ett långt hopp med sin dam, var svenskarna små även i denna gren. Han och hans partner Lise Pehrsen vann en lätt seger. På andra plats kom paret Andreasen - Wieth och sedan kom egentligen ingenting. Elon Andersson - Hjördis Nilo blevo emellertid bästa svenska par  vilket väckte vilda ovationer, hissningar och så hårdhänta omklappningar att tävlingsbucklan skrynklades ihop betänkligt. De vaktmästarkedjor, som höll dansgolvet fritt, bröts och det var som en bättre stadiontillställning, Det tar åratal innan vi kan komma upp i dansk klass, sade efter tävlingen Elon Andersson, den bäste svensken, som med sin partner varit nere i Köpenhamn och studerat dans under 10 dagar tillsammans med två andra svenska par, Åke Lindqvist och Gösta Kumlin.”

I början av tidningsreferatet stod med stora bokstäver ”DANMARK BÄST I DANS. ”STADIONSTÄMNING PÅ NATIONAL. DEBUT FÖR SPORTDANS I SVERIGE.” Jag bevittnade själv denna tävling och kan intyga det som skrevs. Det var ovationer som jag önskar att dagens sportdansare ska få uppleva.

Topsy arrangerade en rad tävlingar 1936-1937. Från dessa tävlingar tog han ut ett antal ungdomar som han ville satsa på. Upptakten för mig började 1937 när Topsy frågade mig och en kamrat till mig vid namn Per Erik Wetterberg om vi ville lära oss dansa enligt de engelska föreskrifterna. Vårt svar blev naturligtvis ja. Jag är mycket stolt över att vara en av de få som var med när sportdansen startade i Sverige.

Följande personer är i stort sett ryggraden i svensk danssports uppbyggnad och är de som var med från början och som förde den vidare: Nils och Hjördis Holmberg, Nils och Eva Sundeson, Olle och Gunhild Björkbom samt jag själv och Irene Hult, sedermera min fru. Separata beskrivningar om dessa pionjärer finns att läsa längre fram i historien. Ovanstående par värnade Topsy om och upplät sina lokaler åt för träning och undervisning. Han anskaffade lärare av högsta klass åt oss.


Våra första lärare

Den förste som var här en längre tid var den danske läraren Max Frandsen med partner Karen Lusty. Under ca ett års tid ”gnuggade” de oss i Basic och Basicfigurer efter den teknik som Official Board i England utarbetat. Det var samma teknik som dagens tävlingsdansare strävar efter att lära sig. För oss var detta något nytt då. Vi var som besatta av att få lära oss tekniken, hur benen, fötterna, höfterna och kroppen i övrigt skulle fungera i dansen och att detta endast var möjligt genom benhård träning och undervisning. Vi tränade ibland upp till 16 timmar i veckan, med andra ord, vi bodde i stort sett på Nalen.

Max och Karen var mycket noggranna i sin undervisning. De ville inte ge oss några populärvariationer innan vi behärskade Basic och Basicfigurerna. Vi fick inte heller några populärvariationer av dem eftersom de återvände till Danmark. När de tog avsked av oss gav Max oss rådet att fortsätta att träna enbart grunder tills vi behärskade dem. Då skulle även tävlingsframgångarna komma. Omständigheterna gjorde att vi skulle få träna enbart grunder under några år framöver.



Max Frandsen och Karen Lusty.

Topsy var som en far för oss. Jag har ofta undrat över varför denne märklige man offrade så mycket tid och pengar på oss för denna sak, men han såg väl längre fram i tiden, att detta skulle bli något stort. Under 40-talet arrangerade han tävlingar och uppvisningar på Cirkus på Djurgården, Vinterpalatset och Eriksdalshallen m fl ställen. Han skickade ut sitt husband Seymour Österwalls orkester och oss till olika folkparker för att sprida denna danskonst även utanför Stockholms gränser.


Danmarks betydelse

Jag vill nämna något om svensk tradition men måste då först börja i grannlandet Danmark. Där har min gamle examenslärare Carl G.V. Carlsen, en framstående förgrundsfigur inom dansk sportdans, gjort en mycket överskådlig historik över den moderna dansens uppkomst. Jag plagierar utdrag ur hans studier i detta ämne: ”Den moderna dansen började rätt blygsamt omkring 1915 med Tangon i Danmark. Själva Tangon var i sig själv ett slags Onestep med variationer. Det året tillkom Foxtroten i England. Det skulle dröja ända till 1920 innan man gjorde en del regler. De första reglerna för Foxtroten var Threestep och 1922 bestämdes reglerna för den dansen och då tillkom även Featherstep, och även för Tangon bestämdes regler. Så sent som 1924 fastslogs definitivt reglerna för Foxtrot, Vals och Onestep. Men bemärk, det som vi allmänt menar med foxtrot hade inte börjat användas. De första snabba melodierna kallades för Quick Time Foxtrot. Omkring 1927 kom Quickstepen till, och hade ett tempo av 56 takter i minuten”. Så långt Carl G. V. Carlsen. Jag har i min ägo en av de första läroböckerna från Danmark skriven av Ingerslev Larsen. Han avled någon gång under 30-talet. Grunderna som beskrivs i den boken är desamma som används idag. Han och hans partner Josephine vann ett Världsmästerskap i Paris 1932. När vi mötte Malmö i en stadsmatch 1943, som vi i Stockholm vann, fungerade Josephine Tönne, som hon då hette, som domare. Hon tillhör de lärare som har undervisat på Nalen.

Varför jag nämner ovanstående är att Danmark är starkt förknippat med sportdansens utveckling i Sverige. De dansinstitut från Danmark som i första hand hjälpt oss är Carl G. V. Carlsens och Andersen & Jensens dansinstitut, båda från Köpenhamn.

I Danmark anordnades det första danska mästerskapet efter de engelska reglerna 1933. Segrare blev Max Frandsen och Lizzie Höjengaard.

1928 kom foxtroten till Sverige men i betydligt långsammare tempo för att den skulle kunna anpassas efter den musik som då spelades på vanliga dansställen. Jag själv lärde mig denna dans detta år.

Som jag tidigare nämnt förekom ofta tävlingar i början av 30-talet men ännu inga Svenska Mästerskap. Bland annat kan jag nämna en tävling som anordnades i samband med Karlstadsutställningen i mitten av 30-talet. I Stockholm gick många minnesrika tävlingar. De mest bemärkta kom inte igång förrän 1935. En av tävlingarna 1935 var på Nalen och vanns av Elon Andersson och Hjördis Nilo. Jag själv vann min första tävling i Ordenshuset i Modal 1936, en liten plats några mil söder om Kristinehamn.

Vid den tiden bodde jag fortfarande i Kristinehamn.

Topsy var fast besluten att införa sportdansen i Sverige. Den 17 mars 1938 tecknade han kontrakt med Nils Holmberg och Hjördis Nilo samt Nils Sundeson och Eva Andersson. Han bekostade resa och studier hos dansläraren Kaj Jensen för dem under en vecka i Köpenhamn under förutsättning att de gjorde en uppvisning på National. Vidare stod i kontraktet: ”samt att framdeles vara behjälpliga att i samråd med Lindblom söka höja intresset för sportdansen i Sverige samt förbinda sig även att två år från dags dato icke deltaga i danstävlingar eller uppvisningar utan Lindbloms tillåtelse”.


Den första klubben

Vi bildade den första dansorganisationen under namnet Engelska Dansklubben 1939. Dansklubben hade sitt tillhåll på Nalen under Topsys beskydd. Inga egentliga regler och stadgar fanns från början men en ordförande fanns på papperet. Det var Topsy som såg till att allt fungerade. Klubben fungerade som en slags skola för tävlingsdansare, där i första hand Nils Holmberg, Olle Björkbom, Nils Sundeson och jag fungerade som instruktörer. Nils Sundeson och jag fick verkligen en god start till det vi senare skulle bli i livet, nämligen danslärare.

Tävlingar i sportdans börjar

Mellan åren 1935-38 anordnades på Nalen flera stora tävlingar. Det var distriktsmästerskap i enbart vals, tango, slowfox och quickstep eller i alla danserna tillsammans. På den tiden var det ett folknöje att gå och se på danstävlingar. Alla uppskattade fin dans. Vi hade fin danskultur i Sverige.

Före 1939 var publiken domare vid de flesta tävlingarna. Topsy började arrangera svenska mästerskap 1935. De SM som arrangerats före 1939 hade emellertid inte annonserats ut på regelrätt sätt och förklarades senare inofficiella av Topsy. De benämndes senare Stockholmsmästerskap eller Distriktsmästerskap.

I Malmö och Göteborg hade det också börjat röra på sig och par från de städerna kom så småningom med i tävlingarna som arrangerades. Vi fick stifta bekantskap med flera danspar från dessa städer, bl a ett mycket begåvat par, Helge Roswall och Elsa Stridh, från Malmö.

Det första Stockholmsmästerskapet (f d SM) gick 1936 på Nalen och vanns av Elon Andersson och Hjördis Nilo. 1937 års mästerskap vanns av Elon Andersson med ny partner Vera Bjurling och 1938 vann Nils Sundeson och Eva Andersson.


Den första internationella tävlingen i Sverige

Den första internationella tävlingen i Sverige var tävlingen i november 1936 på Nalen som jag tidigare nämnt. Det var en stadsmatch mellan Stockholm och Köpenhamn då två av Danmarks bästa danspar deltog, nämligen Niels Boel Rasmussen och Lise Pehrson samt Knut Andresen med Eli Wieth. De fyra svenska par som tävlade mot danskarna var Elon Andersson och Hjördis Nilo, Gösta Kumlin och Karin Wessberg, Åke Lindkvist och Mary Nilsson samt Oskar Fredén och Astrid Elvegård.

1938 avhölls den andra stadsmatchen i svensk danshistoria mellan Stockholm och Köpenhamn. I det svenska laget ingick Nils Sundeson med Eva Andersson samt undertecknad Olle Bengtson och Irene Hult. I det danska laget fanns en stordansare, Poul Jespersen, som dansade med Agnete Hansen samt Ove Pedersen och Inge Yde. Vi fick en omgång men publikt sett var det en mycket stor succé. Poul Jespersen kom senare att bli en av våra lärare på Nalen.

Jag har tidigare nämnt de mästerskap som avhållits åren 1936, 1937 och 1938.


Det första officiella svenska mästerskapet.

Jag skall nu fortsätta med 1939 som är ett bemärkelseår vad beträffar Svenska Mästerskap i sportdans. Detta år anordnades nämligen för första gången ett officiellt SM, med en internationellt erkänd domare. Denna tävling utlystes i pressen och inbjudningar gick till dansskolor som sysslade med modern dans. Som jag tidigare nämnt existerade sportdans även i Göteborg och i Malmö. Av någon oklar anledning kom endast par från Malmö till tävlingen trots att Topsy erbjudit ekonomisk ersättning för resan till Stockholm. Domaren som anlitades var Danseringens president Karl Merrild, även chef för Kungliga Operabaletten i Köpenhamn. I sitt programblad upplyste Topsy om att det var det första Svenska Mästerskapet i Modern Dans. Jag är stolt över att ha fått möjligheten att vara med som tävlande vid detta tillfälle. Här följer namn och resultat från denna danshistoriska händelse i Sverige.




Till semifinalen hade följande par kvalificerat sig: Orvar Nilsson och Rut Jönzén, Malmö, Olle Björkbom och Gunhild Andersson, Stockholm, Nils Sundeson och Eva Andersson, Stockholm, Olle Bengtson och Irene Hult, Stockholm, C W Hallqvist och Marianne Thell, Malmö-Stockholm, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm samt Helge Roswall och Elsa Stridh, Malmö.

Resultat A-final: 1) Nils Holmberg och Hjördis Nilo 2) Olle Bengtson och Irene Hult 3) Olle Björkbom och Gunhild Andersson.

Resultat B-final: 1) Nils Sundeson och Eva Andersson 2) C W Hallqvist och Marianne Thell 3) Helge Roswall och Elsa Stridh 4) Orwar Nilsson och Rut Jönzén.



Till höger om estraden, intill domarbordet, sitter Topsy Lindblom. På golvet från vänster Olle Björkbom och Gullan Andersson, Nils Sundeson och Eva Andersson samt Olle Bengtson och Irene Hulth.

Nils Holmberg och Hjördis Nilo är de första svenska mästarna i de moderna danserna. Som bästa svenska par fick Nils och Hjördis delta i en stor danstävling i Zoppot i Polen 1939. De klarade sig bra och slog bl a mästarna från Estland, Schweiz och Frankrike.

Ovannämnda mästerskap skulle efterföljas av flera återkommande SM.

Mellan åren 1939 till 1947 fanns här i Sverige ett par som dominerade alla tävlingar. Detta par, Nils och Hjördis Holmberg (född Nilo), är danshistoriskt i högsta grad. De blev slagna endast en gång, nämligen vid SM 1943. Den grundteknik de behärskade var ett föredöme för oss. Vann vi andra några tävlingar så var det när de hade förhinder. Mer om dem i separat berättelse.

Vi var inte många som höll på med tävlingsdans och vi ville vara bäst allesammans. Nils och Hjördis var suveräna, dem kunde vi inte besegra, men platserna under var det en kamp om. Till 1939 års SM hade vi alla tränat mycket hårt och förväntningarna var stora. Domare var Carl Merrild från Konglige Baletten i Köpenhamn, en mycket framstående dansk. När tävlingen var överstökad tittade vi snett på varandra. Vem av oss skulle komma tvåa? Det visade sig att jag, Olle Bengtson och Irene Hult, kommit på andra plats. Men då brast avundsjukan lös. När vi kom ut i foajén fick jag ett par dansskor i huvudet som en av de besegrades partners daskat i huvudet på mig med orden ”du”. Ingen hade märkt att domaren sett det hela och med hög röst sade han ”jag dömde paret som tvåa därför att han dansade och inte bara gick omkring som ni andra med hälvändningar och glömde att dansa. Kom ihåg att det är dans vi skall utföra”.


Det andra världskrigets betydelse.

Tyskarna anföll Polen och andra världskriget bröt ut i september 1939. Vi blev isolerade ifråga om dansnyheter utifrån under ca fem år. Under denna tid fick vi i stort sett träna endast basic och basicfigurer.

Den danske toppdansaren Poul Jespersen lyckades smita förbi tyskarnas patruller som vaktade Danmarks gränser och kom så småningom till Stockholm. Topsy anställde honom omedelbart 1944. Genom honom började vi nu få en del populärvariationer. Tyvärr var Poul inte så trakterad av att stanna i Sverige när freden kom 1945. Den tid han var här gjorde han emellertid ett mycket bra jobb.


Sportdansen breddas.

Det var inte bara Nalenbasen Topsy som arrangerade tävlingar under första hälften av 40-talet. Även veckotidningar och en av de största dagstidningarna stod som arrangörer för några uppmärksammade danstävlingar. En av de större tävlingarna arrangerades under 1939. Den fick namnet ”Det stora Valskriget” och uttagningarna skedde på olika dansrestauranger i Stockholm, bland annat på Fenix Kronprinsen. Finalen avhölls på Berns Salonger. Ingen av oss som dansade sportdans ställde dock upp. Vår motivering var att domarna inte var kompetenta att döma enligt de engelska normerna.

En annan mycket omskriven tävling var ”Ungdom med stil” som arrangerades av Filmjournalen tillsammans med Luxfilm och Sonora 1944. Denna tävling var en av de största som någonsin gått i Sverige vad beträffar deltagande par. Uttagningarna skedde i flera av våra städer och på en del större orter. Folk strömmade till för att se och heja fram sina favoriter och på många platser blev det publikrekord till arrangörernas förtjusning. Finalen gick av stapeln i Kungliga Tennishallen i Stockholm inför fullsatt hus. Dåtidens ”innefolk” trängdes med filmstjärnor för att synas. Under stora publikovationer utropades flerfaldiga svenska mästarparet Nils och Hjördis Holmberg till segrare.

Jag för min del ansåg att sportdansen borde breddas då Engelska Dansklubben inte nämnvärt expanderat i början av 40-talet. Det kom väl några nya stjärnskott men jag tyckte att det gick för långsamt så jag etablerade en ny klubb i dåvarande Södra Folkparken i Västberga 1943 under namnet Södra Dansklubben. Den blev mycket populär. Bildtidningen SE gjorde ett helsidesreportage om klubbens träning. Folk vallfärdade till folkparken för att se oss träna. Men säg den glädje som varar beständigt. En dag var grävskoporna där och rev ner allt. Det enda som påminner om att det förekommit dans i Västberga är Dansbanevägen som nu ligger där Folkparken låg. Vid samma tid som Folkparken försvann blev jag inkallad i militärtjänst och utan tränare skingrades medlemmarna. Efter kriget startade jag Engelska Dansklubben Terpsichore dit många av de flesta som varit med på Nalen anslöt sig. Denna klubb, som hade sitt tillhåll på restaurang Maxim på Söder, varade i flera år.

Det började röra på sig på Nalen. Nya danser strömmade in bl a från USA däribland jitterbug som Topsy anammade. Vi förstod honom så väl för han var ju i första hand affärsman. Men sportdansarna fick fortfarande träna på Nalen. Alltmer fick jitterbuggen dominera tävlingarna, men Topsy inbjöd ändock ett av världens förnämsta danspar John Wells och Renée Sissons för uppvisning och undervisning på Nalen 1946. Detta par hade avböjt ett miljonanbud från Hollywood. Jag kan nämna att John Wells var avbildad i tidningarna med en banan i handen när han steg av tåget på Centralen i Stockholm. Det var en frukt som inte hade funnits under hela krigstiden. De gjorde ett bejublat uppträdande samt gav en del lektioner och nyheter. Ett annat världspar, Jimmy Letts med fru, kom något senare och även genom dem fick vi en del nyheter.


Det första amatörförbundet bildas

Tanken på att bilda ett Amatördansförbund förverkligades genom att Svenska Amatördansförbundet, SADF, bildades den 22 augusti 1945, med syfte att skapa regler och förordningar för amatörerna. Ordförande var Nils Sundeson och sekreterare Olle Björkbom.

Det första som gjordes var att proffsförklara mig för att ha mottagit 50 öre av varje medlem som tränade i den klubben som höll till i Södra Folkparken och vars tränare jag var. Ca 75 kronor var det allt som allt. Vid samma tid skulle en stadsmatch mellan Stockholm och Malmö gå av stapeln, men det var kris. Stockholmsavdelningen av SADF kunde inte få ihop ett slagkraftigt lag. De behövde även mig och så blev jag ”re-amatöriserad”. De närmaste tre åren gick det ganska lugnt till.

Vi ordnade Svenska Mästerskap och andra tävlingar. Men så kom det in personer i förbundet som inte hade sysslat med tävlingsdans tidigare och nu började problem uppstå inom dansen.

Nils Sundeson, som hade varit med från början på Nalen, gick nu även han sin egen väg och startade Stockholms Sport Dans Club 1947 som varade ett par år. Han hade tidigare tränat Sundsvallspar genom Topsys försorg i början av 40-talet och for nu till Gävle för att få igång sportdansen där och Giraff Club bildades. Han etablerade sig även i Eskilstuna.

1947 fick jag en förfrågan genom Lennart Skärlund, en stockholmare som flyttat till Norrköping, om jag ville komma ner och försöka få igång en klubb där. Naturligtvis ville jag det och jag tränade Norrköpings sportdansklubb under några år. Jag tränade även en klubb i Linköping, Linköpings sportdansklubb. Denna klubb upplöstes så småningom.

En mycket god dansare vid namn Folke Lexelius etablerade dansskolor i Västerås och Eskilstuna så dansen fick fart i dessa städer. Han bildade Latinamerikanska dansklubben i slutet av 40-talet. Rune Bergström, en annan fin dansare i Sundsvall, öppnade dansskola där 1949. Stora tävlingar arrangerades i Sundsvall bl a en i Stadshuset som blev omtalad.

I Stockholm arbetades det oförtrutet vidare. Nya klubbar bildades, bl a Lorry Sportdansklubb. Det kom också fram nya s.k. elitdansare i slutet av 1940-talet, namn som Oscar Pettersson och Nancy Tang samt Ingemar Andersson och Britt Andersson.

Efter kriget, år 1946, kom den danske dansläraren Börge Nilsson till Stockholm och etablerade en dansskola. Börge kom att betyda mycket för svensk danssport och för sina insatser kommer han att alltid vara fast förankrad i den svenska danssporthistorien. Flera av dem som varit med på Nalen började hos Börge och några flyktingar från Estland och Lettland började också hos honom. Vem minns väl inte den stilfulle dansaren Harry Saare, som via Finska vinterskriget kommit till Sverige från Estland. Han var en av Börges trognaste elever och hade stor framgång i tävlingarna. Även en del mycket fina danspar från Finland började hos Börge. Väinö Wicktén och Ardo Tammisto placerade sig ofta överst eller högt på prislistorna. Börge anställde en skicklig lärare i de moderna danserna, den danska lärarinnan Lizzie Höjengaard. Lizzie och Max Frandsen, som varit vår lärare på 30-talet, var de första danska mästarna i standarddanser 1933. Utan större kostnad erbjöd Börge oss att få undervisning av Lizzie på flera av engelska Dansklubben Terpsichores träningar utan tanke på att vi i klubben var konkurrenter till hans dansskola. Jag anser henne vara en av de förnämsta kvinnliga basiclärarna i standarddanser och jag har under mitt liv många att jämföra med.


Utbyte med utlandet kommer igång

När kriget brutit ut blev många av oss inkallade för att bevaka Sveriges gränser. Under 1940 var det inte så många tävlingar men 1941 började det röra på sig igen. Kriget tog som väl var slut 1945 och det blev mer ordnat med arrangerandet av tävlingar igen. Utbyte med utlandet kom igång, inbjudningar till landskamper, stadsmatcher och andra tävlingar mellan de nordiska länderna började komma och vi fick möjlighet att med Topsys hjälp ordna en del landskamper och stadsmatcher. Världen så att säga öppnade sig för oss och vi fick möjlighet att resa utomlands. Nutidens dansare kanske inte förstår under vilka små ekonomiska förhållanden vi levde. Att åka till Danmark var en stor upplevelse. T o m tidningarna tog detta som en nyhet. Vi ordnade landskamper mot Norge, Finland och Danmark. Norge och Finland höll vi stånd mot men Danmark var suveräna. 1945 hade vi den första landskampen mot Danmark. Den gick av stapeln på Björknäspaviljongen utanför Stockholm. 1948 var det landskamp mot Holland i Stockholm och den vann vi. Sedan var det omväxlande landskamper mot Norge och Finland. Stadsmatcher mot Malmö anordnades redan 1943 och Malmö anordnade Svenska Mästerskap 1946 och 1947.

Så 1948 kom den första stora internationella inbjudan, nämligen Världsmästerskapet i Helsingfors. Jag fick representera Sverige med min partner Ruth Lööw på grund av vår seger i Svenska Mästerskapet tillsammans med två andra framgångsrika par, Ingemar och Britt Andersson samt Oskar Pettersson och Nancy Tang. Mässhallen i Helsingfors var packad till sista plats. Min partner var lika nervös som jag men det gick bra för oss. Av 23 av 29 anmälda par (från början ca 70 par alla finska inräknade) placerade vi oss på en 6:e plats. Det var för mig en ofattbar placering då man skall bemärka att variationer i större omfattning inte utfördes av oss utan det hade varit på våra basicgrunder framgången skett.

1949 var ett minnesrikt år. Då kom inbjudningar till VM och 4-landskamp i Köpenhamn. När danskarna skulle arrangera 4-landskampen i KB-hallen i Köpenhamn hade de bestämt att Holland och Belgien skulle bjudas in men de var inte överens om vilket det fjärde landet skulle vara. Till slut enades man om Sverige. Danserna skulle vara vals, tango, quickstep, slowfox, wienervals och samba. Vi hade fått kännedom om att en av världens bästa sambadansörer var med i Belgiens lag och vi var oroliga för detta. Det hade emellertid varit ”sambafeber” i Sverige under ett par års tid så vi visste att vi kunde en del och inte var helt bortkomna i denna dans. KB-hallen var utsåld till sista plats när vi tågade in. Vi gjorde vårt yttersta. Publiken hejade förstås på det danska laget men när samban kom bröt jublet löst. Publiken stod upp och vrålade åt svenskarnas samba för där var vi klart bäst. När tävlingen var över och resultatet lästes upp visade det sig att vi hade kommit på andra plats. Vi hade slagit både Holland och Belgien.



Svenska landslaget 1949
Från vänster lagledaren Roland Pihlqvist, Eva Sundeson, Nils Sundeson, Gullan och Olle Björkbom, Margareta Ahlbin, Olle Bengtson, Nancy Pettersson, Oscar Pettersson, Yvonne Landberg, Stig Melinder, Britt Andersson, Ingemar Andersson.

Svenska Amatördansförbundet började fungera med regelbundna möten och diskussioner om hur svensk sportdans skulle utformas och utvecklas. Dagens tävlingsdansare har inte en aning om vilka små resurser beträffande det ekonomiska vi hade till uppbyggnaden av sportdansen när det gällde arrangerandet av tävlingar. Vi fick själva satsa pengar och fritid för denna sak. Vi lärde ut till andra det vi själva lärt oss och detta gjorde vi gratis under ca 15 års tid. Men det var ju vår stora hobby och livsuppgift att få så många som möjligt intresserade. Det räckte för oss, allt annat var av föga intresse. Visst var det hårda tag ibland, med meningsskiljaktigheter och dylikt men som jag såg det var det en process som alltid finns när man skall forma något beständigt.

I SADF började vi fundera på om vi kunde arrangera tävlingar på andra platser i Sverige och att försöka stå på egna ben utan Topsys hjälp. De enda som verkligen var intresserade att försöka var Nils Sundeson och jag, men vi hade inga ekonomiska resurser. Vi fick fortfarande träna på Nalen, men mer och mer övertog Jitterbuggen Topsys intresse. Denna dans hade blivit en fantastisk succé och dessa Nalenbugs blev kända långt utanför landets gränser. Vi förstod mycket väl att vi snart skulle vara tvungna att klara oss själva. Nils Sundeson och jag, bland andra, uppsökte därför våren 1945 ägaren till Bal Palais, direktör Sven Håkansson, för att höra om vi möjligen kunde få anordna en tävling i en paus och för detta få 100 eller om det var 200 kronor till priser. Han accepterade detta och den tävlingen följdes av flera även på hans andra dansställen. Mest känd är Björknäspaviljongen där de största tävlingarna avhölls ända in på slutet av 70-talet, då denna minnesrika byggnad ödelades vid en brand.


Motgångar

En av de orsaker som bidraget till att svensk sportdans kommit på ”efterkälken” internationellt sett är att polismyndigheter, kyrkan och regeringen, ja även en del journalister, inte ville acceptera att tävlingsdansen kunde vara en sport. Följande referat ger belägg för vilka svårigheter vi hade under krigsåren att t ex skaffa tillstånd för att få arrangera tävlingar under vissa tider. Engelska Dansklubben ansökte, efter avslag från polismyndigheten, hos regeringen att få arrangera SM 1944 under en söndagsmatiné, men fick avslag. Med kraftiga bokstäver stod det därför att läsa i Nya Dagligt Allehanda:

”REGERINGSFRBUDET MOT SM I DANS - INTET SM I MODERN DANS. Regeringen har icke bifallit de besvär som ordföranden i Engelska Dansklubben anfört över poliskammarens i Stockholm avslag på en ansökan av klubben att få arrangera Svenska Mästerskapstävlingar i modern dans. Nå så farligt tyckte Per Albin & Co nog inte att ett SM i dans skulle vara. Avslaget gällde nämligen bara att få arrangera tävlingen som matinéföreställning. SM går i stället imorgon, måndag-kväll 1/2 8 med deltagare från Malmö i söder och Sundsvall i norr. Och vem som helst får med egna ögon konstatera att den moderna danssporten är en högst uppbygglig företeelse liksom att ”Nalensnidaren” för sig i frack och högtidsdräkt med en icke föraktlig elegans. I kväll kl 9 går förspelet på National, stadsmatchen mellan Stockholm-Malmö”.

Det var bara så på den tiden, dans var något fult ansåg en del personer, och att dessutom ha en tävling på en söndag när det dog människor i kriget, det var något helt otänkbart för dem.

Ett annat exempel var när vi 1952 antydde till någon tidning att vi önskade att tävlingsdansen skulle bli antagen i Riksidrottsförbundet eftersom världsförbudet ICBD, International Council of Ballroom Dancing, ville ha sportdansen som gren i OS. Detta föranledde en journalist att göra ett ”nidreferat” där det bland annat stod: ”Får världsförbundet för dans sin vilja fram, blir sportdansen en olympisk gren redan i Helsingfors. Förbundet har i varje fall för avsikt att inlämna en framställning härom. Själv har jag inte en aning om vad det är som skiljer sportdansen från vanligt kringfnattande. Kanske klampar sportdansaren omkring på parketten i spikskor och trikåbyxor, medan läktarpubliken kastar apelsinskal på hovmästaren och ropar ut med domarn. Arbetet på att åstadkomma en sund själ i en sund kropp vinner allt mer terräng, och det är en tidsfråga då även anhängarna av svälta räv, kuddkrig på såpad stång och sex bollar för 50 öre kräver att få ställa upp i olympiaden.”

Nya människor satt nu i SADF´s styrelse, personer som inte hade en aning om vad sportdans var. Visst behövdes de för administrativa göromål. Men med deras nya idéer uppstod ofta konflikter. Jag hade blivit professionell 1950 och Nils Sundeson omedelbart efteråt och vi hade inget inflytande i SADF längre utom när vi någon gång blev konsulterade. När dessa nya personer med sina idéer ”sopat” färdigt var SADF så försvagat att det knappast, i början av 1953, fungerade. 1952 hade de flesta av de gamla tävlingsdansarna slutat eller blivit professionella. Vid SM 1950 hade vi kunnat visa upp över 30 par i frack och aftontoalett förutom par i andra klasser. Detta hade varit glädjande för oss. 1953 fanns inga A-klasspar kvar.

Nils Sundeson och jag försökte komma fram till en lösning ur detta problem. Vi ville ju inte att tävlingsdansen skulle upphöra i organiserad form. Vi beslöt därför att bilda ett förbund bestående av både professionella och amatörer. Den 6 april 1953 bildade vi Sveriges Förenade Dansorganisationer, SFDO, som skulle vara en organisation i vilken klubbar, dansskolor och enskilda kunde erhålla medlemskap. Initialerna skulle vara S.F.D.O. De första medlemmarna var Nils Sundeson,(Sällskapet Danskultur), Folke Lexelius, (Folkes Dansinstitut i Västerås), Rune Lager, (Lagers Dansinstitut i Norrköping), Erik Kruse, (Kruses Dansskola i Malmö), Rune Bergström, (Bergströms Dansskola i Sundsvall) och jag, (Dansinstitut Bengtson). Vi utarbetade grundstadgarna, sökte och fick medlemskap både i International Council of Amateur Dancers, ICAD, och International Council of Ballroom Dancing, ICBD, år 1953. Jag kan nämna att SFDO var en av de första organisationerna som erhöll medlemskap i ICBD och ICAD.

SADF fungerade i stort sett endast på papperet genom dess sekreterare, som kanske hade en tanke att få igång SADF igen. Det fanns fortfarande par kvar i SADF som aspirerade på att få representera Sverige vid internationella tävlingar. SADF ansökte därför om medlemskap i ICAD med motiveringen att den var en ren amatörförening. SADF fick också medlemskap med den bestämmelsen att SFDO och SADF måste enas vid utsändande av par till internationella tävlingar samt gemensamt utse en representant vid ICAD´s möten. Övriga lärare i Göteborg, Malmö och Stockholm anslöt sig till SFDO medan SADF förde en skuggtillvaro.

Men så började det igen. En del lärare ansåg att svensk dans skulle skötas annorlunda och återigen uppstod konflikter. I många saker hade de rätt i sina åsikter. Nils Sundeson hade blivit mer och mer dominerande och ville varken höra på mig eller någon annan. Så hände det som var oundvikligt. Ett nytt förbund bildades under namnet Sveriges Danspedagogers Riksförbund, SDR, 1964. De som bildade förbundet var Greta Sundqvist, Arne Kindahl, Oscar Petterson, Gun Schubert och Rune Lager. Övriga danslärare anslöt sig nu efter hand. Nu var SFDO tvunget att samarbeta med SDR då Sverige endast hade en röst i ICBD. På grund av Nils Sundesons agerande lämnade jag SFDO 1967. SFDO upphörde att fungera efter en tid på grund av Nils Sundesons sjukdom.


Amatördansförbundet återuppstår

1968 återuppstod amatörförbundet under namnet Svenska Danssportförbundet, SDF. Ett samarbetsavtal gjordes upp mellan SDR och SDF om anordnande av tävlingar såsom Svenska Mästerskap och landskamper samt ge sanktioner till andra tävlingar som dansskolor och klubbar anordnade. Allt fungerade till belåtenhet med otaliga möten genom en samarbetskommitté. SDF växte sig allt starkare. Nya människor ansökte om medlemskap, återigen personer som överhuvud taget inte sysslat med tävlingsdans.

SDF blev accepterat av Riksidrottsförbundet 25 år efter det att Nils Sundeson och jag gjort en framstöt om att få denna dansform erkänd som sport. Tidningarna på den tiden hade förlöjligat oss och skrivit nedsättande om detta. Men vi visste ju att sportdansen var fostrande och idrottsligt sett jämställd med vilken idrott som helst. De nya människor som etablerat sig i SDF´s styrelse hade inget intresse för det som hänt före 1968 då amatörorganisationen återuppstod. Det nämndes aldrig i tävlingssammanhang att det funnits svenska mästare före 1968.

I slutet av 1970-talet utdelade SDF förtjänstmedaljer till personer som de ansåg gjort danssporten stora tjänster. Vid detta tillfälle nämndes ingen av dem som varit med från den tid då danssporten byggdes upp. Var de ovetande om vem som officiellt införde danssporten i Sverige, danssportens fader Topsy Lindblom? De som enligt min mening i första hand borde ha tilldelats dessa förtjänstmedaljer är: Postumt till Nalenbasen Topsy Lindblom, Nils och Hjördis Holmberg, därefter till Nils Sundeson, Olle Björkbom, Börge Nilsson, Rune Lager, Greta Sundquist, Folke Lexelius samt undertecknad. Ett par personer till skulle vara värdiga en medalj, nämligen Ulla Svensson och Oscar Green (f d Pettersson). Ovannämnda partners får heller inte glömmas.

Det finns de som tror sig veta allt bara för att de en liten period sysslat med sportdans och tror att den började när de började. Men jag beundrar ändock de styrande inom SDF för deras nit att organisera. De måste slå ner på takten och tänka på standarddanserna och inte prioritera latindanserna. Det finns inte fler par i standarddanserna nu än för 30 år sedan. Vad beror det på och hur placerar sig de svenska paren internationellt nu? Vi har förut haft par som placerat sig på 6:e, 7:e och 9:e plats i Världsmästerskap och Europamästerskap samt flera gånger i semifinal, och de har varit tränade av svenska lärare. Jag tror jag vet orsaken. Det hela började på 50-talet när det var oroligt inom sportdansen i Sverige. Det fanns inte många danspar och därför var det kris. Vi måste få fram par så snabbt som möjligt. Därför kunde vi inte vara så petnoga med basicträningen som tog lång tid att lära. Vi fick på enklaste sätt lära paren basicfigurer så de kunde ställa upp i tävlingar, annars hade tävlingarna inte kunnat anordnas, kanske helt ställas in. Ungdomen hade även börjat på att få en annan livsstil mot den som varit under 30 och 40-talen. De ville lära sig dansa så snabbt som möjligt. Det var galet gjort av oss lärare att ställa upp på detta men även av dansparen som bara fordrade variationer och den trenden fortsätter än idag. Hur många gånger hörde man inte ”de andra paren har så fina variationer, kan inte vi få några också”, så det var bara att åka till utlandet och hämta variationer för dyra pengar. Vad man får på kongresser, jo variationer och åter variationer. Det får även amatörparen när de åker över till England och tror att de på kort tid kan lära sig dansens innersta, det tar lång tid. Men den dag eleven fordrar basic och har tålamod att träna så kan vi svenska lärare bistå dem. SDF och SDR gör regler för vilka standardfigurer som skall dansas i vissa klasser. Det är gott och väl men de glömmer basicundervisningen även för dem som skall bli amatörtränare. Den är viktigast för svensk dans.

Flera svenska danslärare hade tidigt kontakt med England och började undervisa i den engelska stilen på sina dansskolor. I Malmö fanns redan på 30-talet danslärare Erik Kruse, som levererade många fina par till tävlingarna under 30- och 40-talen samt Bolts dansskola. Även i Göteborg fanns tidigt lärare med goda meriter, Annie Precht och Irene Staberg. I Stockholm fanns Holger Rosenquist och Dagny Andersson. Gun Schubert, som haft dansskola i Stockholm sedan mitten av 40-talet började också sända par till tävlingarna. Som tidigare nämnts startade Rune Bergström dansskola i Sundsvall 1949 och Folke Lexelius ungefär samtidigt i Västerås. 1950 startade jag själv dansskola i Norrköping och 1951 i Stockholm. Arne Kindahl öppnade dansskola i Vällingby i början av 50-talet. Under en kortare tid under 50-talet hade en danslärare vid namn Einar J. Bäring dansskola i Vällingby. Rune Lager öppnade dansskola i Norrköping 1952 och Janos Lazar i Göteborg 1953. Vid denna tid hade även Nils Sundeson öppnat dansskola i Stockholm. 1958 startade Greta Sundqvist dansskola i Stockholm. Annie Laising öppnade dansskola i Täby 1959. 1960 blev Oscar Pettersson, numera Green, professionell. Det var nu klart att sportdansen hade kommit för att stanna. Det hade alltså dröjt ca 25 år innan den fått verkligt fotfäste i Sverige. De lärare som jag inte nämnt startade dansskolor efter 1960. Flera av dem figurerar vid nutida tävlingar och är kända av dagens sportdansutövare.


Svenska mästare åren 1939-1968 i standarddanser (moderna danser):

1939  National, Stockholm, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm

1940 anordnades inget SM på grund av andra världskriget

1941  National, Stockholm, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm

1942  National, Stockholm, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm

1943  National, Stockholm, Stig Olsson och Olga Grip, Malmö

1944  National, Stockholm, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm

1945 arrangerades inget svenskt mästerskap men detta år anordnades för första gången en tävling på Björknäspaviljongen i Nacka, Stockholmsmästerskapet, som vanns av Olle Björkbom och Gunhild Andersson

1946  Amiralen, Malmö, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm

1947  Amiralen, Malmö, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm

1948  Vinterpalatset, Stockholm Olle Bengtson och och Ruth Lööw, Stockholm

1949  Folkborgen, Norrköping, Oscar Pettersson och Nancy Tang, Stockholm

1950  Eriksdalshallen, Stockholm, Ingemar Andersson och Britt Andersson, Stockholm

1951  Folkborgen, Norrköping Oscar, Pettersson och Nancy Tang, Stockholm

1952  Tennishallen, Uppsala Ingemar, Andersson och Britt Andersson, Stockholm

1953  Anordnades inget SM för klass A

1954  Folkborgen, Norrköping, Oscar Pettersson och Nancy Tang, Stockholm

1955  Folkborgen, Norrköping, Gunnar Rohdin och Nancy Pettersson, Stockholm

1956  Björknäspaviljongen, Nacka, Peter Friis och Solveig Ek, Stockholm

1957  Folkparken, Gävle, Oscar Pettersson och Gisela Ehrling, Stockholm

1958  Folkborgen, Norrköping, Oscar Pettersson och Nancy Pettersson, Stockholm

1959  Folkets Park, Västerås, Oscar och Nancy Pettersson, Stockholm

1960  Björknäspaviljongen, Nacka Oscar och Nancy Pettersson, Stockholm

1961  Björknäspaviljongen, Nacka Stig och Anne-Marie Ahlm, Stockholm

1962  Sporthallen, Eskilstuna, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle

1963  Björknäspaviljongen, Nacka, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle

1964  Björknäspaviljongen, Nacka, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle

1965  Björknäspaviljongen, Nacka, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle

1966   Björknäspaviljongen, Nacka, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle

1967  Göta Källare, Stockholm, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle

1968  Gävlerinken, Gävle, Åke Eriksson och Ulla-Britt Hjort, Gävle

SM inställdes åren 1940, 1941 och 1953.


Svenska mästare i Latinamerikanska danser tom 1968:

1949  Eriksdalshallen, Stockholm  Folke och Karin Lexelius, Stockholm 

1961  Bal Palais, Stockholm,  Gunnar Rohdin och Maj Widlund, Stockholm 

1962  Bal Palais, Stockholm,  Åke Eriksson och Ulla-Britt Hjort, Gävle,

1963  Bal Palais och Björknäspaviljongen, Stockholm och Nacka Gunnar Rohdin och           Lena Ebbedal, Stockholm

1964  Björknäspaviljongen, Nacka Stene och Birgit Holmström, Stockholm

1965  Björknäspaviljongen, Nacka, Åke Eriksson och Ulla-Britt Hjort, Gävle

1966  Tyrol, Stockholm,  Åke Eriksson och Ulla-Britt Hjort, Gävle

1967  Enskedehallen, Stockholm, Jan Eriksson och Sickan Olofsson, Stockholm

1968  Björknäspaviljongen, Nacka, Gunnar Rasmussen och Lena Christensson, Stockholm 

Efter 1968 hoppas jag att SDF har arkiverat handlingar från SM m fl. tävlingar. Det som finns nedtecknad i denna historia kan i stora delar styrkas av dokument och dylikt och är i övrigt nedskrivet ur minnet och från minnesanteckningar, som kan vidimeras av främst Nils Sundeson och Hjördis Holmberg.



PERSONER SOM HAFT BETYDELSE FÖR SPORTDANSENS UTVECKLING I SVERIGE

Topsy Lindblom

En mycket märklig man, en människa som förstod ungdomen. Man kan karaktärisera honom som en socialarbetare, kanske en av de största Sverige haft.

National hade haft ett mycket brokigt förflutet sedan början av 1900-talet. Flera hade försökt driva verksamheten. När den siste ägaren begärdes i konkurs ansåg fastighetsförvaltarna att National måste drivas av en stark person. Denne starke person blev Topsy Lindblom, bördig från Kristinehamn. Han blev Nationals nye direktör 1934.

Topsy ”byggde upp” National i acceptabelt skick, där i första hand arbetarungdomen fann sig tillrätta. Med okuvlig disciplin såg han till hur vi skulle uppföra oss. Gud nåde den som bröt mot de förordningar han satte upp. Sprit och tuggummi var förbjudet. Spriten förstår vi varför, tuggummi för att inte parketten skulle bli förstörd. Hans föreskrifter måste efterföljas, annars riskerade man att bli uppskriven med namn på en lista som sattes upp i en monter i foajén. En del som idag är ”kändisar”, fick ståta med sina namn på denna lista.

Omkring 1945 ansåg Topsy att gammeldansarna ej följde hans hårda linje, linjen att det skulle vara helt alkoholfritt på Nalen. Han stängde lilla lokalen där de höll till. Denna lokal övergick till att bli Harlem, som blev mycket känd för sina uppträdanden av kända och okända förmågor.

Vad det gäller dansen är han för mig en gåta. Själv såg jag honom aldrig dansa. Han använde alltid käpp att stödja sig på pga en skada i ena benet. När han övertog National började han  arrangera tävlingar i dans. Om jag skulle försöka mig på en gissning varför han började med detta så tror jag att han såg dansens rörelser som fostrande och att de ej kunde ge någon skada. Som vi alla vet var Topsy i sin ungdom en aktiv idrottsman med bl a trestegshopp som specialitet. Han vann även guld i 1912 års Olympiad i denna gren. Jag tror att hans skada uppkommit pga just denna krävande sportgren. Vi som var med vid den tiden minns honom ofta stående och titta på de dansande som om han sökte efter något speciellt.

Topsy var generös och godhjärtad. Exempelvis ansåg han, att de par som 1936 skulle medverka i en tävling på National, där bl a två av Danmarks förnämsta danspar skulle delta, inte hade kläder som var tillräckligt presentabla för denna tillställning. Han beordrade därför sin fru Sickan Lindblom att ordna detta för damerna. Hon såg till att de fick köpa klänningar på Lejamagasinet, som på den tiden var en av Stockholms flottaste affärer. Herrarna fick smokingar. Allt på hans bekostnad.

Pampiga priser i form av dyra pokaler och medaljer utdelades alltid till de tre bästa paren i danstävlingarna. Medaljerna var av äkta vara, guld, silver och brons. Mot Nils Sundeson och mig samt våra partners var han lika generös då vi skulle möta danskarna i stadsmatchen mot Köpenhamn 1938 på National. Flickorna fick klänningar och vi herrar fick hyra frackar.

Topsy bekostade även resor för en del par för att de skulle få undervisning och träning i Danmark. Kontrakt skrevs med paren i vilka de fick förbinda sig att ge uppvisningar på Nalen samt förmedla sitt kunnande till andra som önskade bli tävlingsdansare. Hela Nationals utrymmen stod ofta till vårt förfogande utan kostnad för oss.

Under en period gav Topsy ut en tidning, Idrottsbladet, tillsammans med Torsten Tegnér. Detta samarbete avbröts dock och Topsy startade en egen tidning under några år i mitten på 40-talet under namnet Swing, som han ensam var redaktör för. I den fick sportdansen sin beskärda del av reportage. Tidningens kontor låg på David Bagares Gata 15 i Stockholm.

Topsy framhöll dansen som sport trots att massmedia och allmänheten drev löje om detta. Att sportdansen blev accepterad som sport fick han aldrig uppleva då han avled 1960. I de övriga länderna i världen där sportdans bedrevs – med få undantag – antogs dansen som sport. När så Svenska Danssportförbundet gjorde en ansökan om att få bli medlem i Svenska Riksidrottsförbundet kunde denna begäran inte avslås med hänvisning till vad som skett i övriga världen. Detta hände 1977. Äntligen blev Topsys övertygelse besannad, sportdansen hade blivit accepterad efter mer än 40 år.

Denne man som var först i Sverige med att anse sportdansen som sport är värd all aktning och uppmärksamhet, han är självskriven som nummer ett i svensk sportdanshistoria.


Sven Håkansson

ägare av de mest kända dansställena i Stockholm, Bal Palais och Björknäspaviljongen, började redan 1929 med att hyra ett ställe som hette Ramona och låg på Hornsgatan. Namnet ändrades samma år till Birma. Redan detta år anordnade han danstävlingar för sin publik. En herre vid namn Åke Blomqvist, senare känd som chef för svensk Film, SF, var på den tiden en av dem som ofta segrade vid dessa tävlingar. Hans partner, Rizzi, var gift med en mycket känd musiker, f d brevbäraren från Gröndal, ”Sax-Jerker”. Hon var längre än Åke men passade honom ändock som moatjé.

Sven Håkansson drev också på 30-talet Hagaparken, som var ett mycket populärt dansställe. 1931, närmare bestämt den 18 september, inköpte han Bal Tabarin, vars namn ändrades till Bal Palais, som det fortfarande heter. Han är även ägare till Maxim, som ligger på Drottninggatan och liksom Bal Palais är ett populärt dansställe. (*Sedan detta skrevs har namnen på dansställena ändrats.)

Sven Håkansson är också något av en Topsy Lindblom. Vi tävlingsdansare får inte glömma vad han har gjort för oss genom att i snart 40 år ha upplåtit sina lokaler till våra tävlingar och gör så fortfarande.

Han är en man som inte är så pratsam. Men vid ett tillfälle var han riktigt ”uppåt”. Han och hans fru hade varit i Danmark och bevistat en danstävling 1949. Vid denna tävling var en flaska champagne uppsatt som pris till den i publiken som kunde tippa rätt segrare. Han var mycket stolt över att hans hustru vunnit detta pris. Hans pratsamhet bottnade, som vi förstod, i att de också hade ”danskunnande” inombords. Vi dansare har vetat om detta, för liksom Topsy har han varit intresserad av att se våra tävlingar.

Vid Bal Palais´50-årsjubileum den 5 oktober 1981 hade många kända människor inom musikens och teaterns värld infunnit sig för att hedra Sven Håkansson. Det var en fest i nostalgins tecken med tal, musik och sång. I programbladet fick tävlingsdansen också sin beskärda del, där det bl a stod: ”På 40-talet blev det vänskaplig konkurrens med Topsy Lindblom på Nalen, Gata Regerings. Danstävlingarna mellan de två populära ställenas publik var evenemang”.

Vid en intervju som jag gjorde med Sven Håkansson, var vi lite oense om när vi etablerade tävlingsdansare först fick ha våra tävlingar hos honom. Han hävdade att var omkring 1942 men jag menade att det var 1945.

Sven Håkansson är en av dem som gjort danssporten ovärderliga tjänster och är en av dem som hjälpt oss till vad vi är idag. Han tillhör utan tvekan danssporthistorien i Sverige.


Folkparkschefen Baard, Norrköping

Baard var en kopia av Nalenbasen Topsy. Han såg i sportdansen en fostran för ungdomen. Hela Folkborgen stod till vårt förfogande vid träning och tävling. Många svenska mästerskap och andra större tävlingar har gått av stapeln på detta väl tilltagna dansgolv. Utan hans hjälp hade sportdansen inte varit vad den är i Norrköping idag. Traditionen att avhålla tävlingar på Folkborgen lever fortfarande kvar på grund av denne mans syn på sportdansen. Han är värd all uppmärksamhet i danshistorien i Sverige.


Folkparkschefen Harald Lindvall, Malmö

Är en av dem som gjort danssporten stora tjänster i Malmö och även för övriga Sverige, genom att upplåta Amiralen, som detta magnifika dansutrymme heter, till tävlingar. Många stora danstävlingar har avhållits där, bl a SM 1946 och 1947. I samband med SM 1947 engagerades ett formationslag från Blackpool Dancing School, som gjorde stor succé. Han såg till att det var klass på arrangemangen i samband med tävlingarna. Även han är väl värd all uppmärksamhet i svensk sportdanshistoria


Nils och Hjördis Holmberg

Jag har inte nog lovord om detta par. De var den verkliga klippan vid danssportens uppkomst i Sverige. De var mycket danstekniskt skickliga och alltid segrarna med sitt kunnande. Nils var lugn och behärskad medan Hjördis var mer kavat i sitt uppträdande och hon blev därför som en ”bannande” mamma för oss andra. Vi hade stor respekt för dem båda. De var de verkliga ledarna för oss.

Vi levde, inom dansen, i en sluten värld pga kriget. Därför fick vi inte uppfattning om hur den engelska stilen utvecklades internationellt. Hade vi fått det vid denna tiden så skulle Nils och Hjördis stått som segrare vid många internationella tävlingar. De nämndes med respekt av både danskar, norrmän och finländare.

Nils och Hjördis blev mätta på alla sina framgångar och drog sig tillbaka i slutet av 40-talet men hann sätta sina frön genom att bl a lära upp det framgångsrika paret Ingemar och Britt Andersson. Mer om detta par i separat berättelse.

Nils drabbades av en svår sjukdom som ändade hans liv i slutet av 1970-talet. Hjördis lever och ser ibland tävlingar som hon kommenterar med orden ”har dom ingen Basicträning längre?”. Och hon har så rätt.

Jag har intervjuat Hjördis och i en separat artikel har hon själv har berättat om sina upplevelser.

(Hjördis avled den 13 februari 1986.)


Olle och Gullan Björkbom

Ett mycket säreget danspar, de var perfekta i sitt utförande av grundtekniken. Dessa två dansade som det står i examensboken. De ”släppte inte loss” under tävlingarna. De ”blixtrade” aldrig till om man får uttrycka sig så. Vi vet ju att det som står i teorin är till för den perfekta människan. Om man inte försöker finna sin egen stil blir man hämmad och det var det Olle och Gullan blev. Därför blev de aldrig ett ”vinnarpar”. De kom alltid, utom vid något enstaka tillfälle, på andra eller på tredje plats. Detta par var med ända in på början av 60-talet. Gullan avled någon gång i början av 1970-talet och Olle har försvunnit helt ur bilden. De skall alltid stå som ett föredöme från pionjärtiden inom sportdansen.


Nils och Eva Sundeson

Detta märkliga par med sitt sätt att träna! Jag måste först beskriva Nils för att man skall få en uppfattning om paret. Han var orubblig i sina idéer, och om hur dansen skulle tolkas vad det gäller teorin. Han räknade takter och t o m mätte hur långa stegen skulle vara. Nils var en ”träningsnarkoman” och gjorde allt för att nå toppen. Detta fortsatte han med under hela sin verksamma bana inom dansen.

Eva Sundeson var en helt annan typ av människa, lugn och sansad och en underbar dansös med den perfekta ”Basicen”. Jag beundrade henne mycket och hon är för mig ett föredöme när jag undervisar damerna på mina kurser.

Nils och Eva höll ihop till början av 50-talet men sedan försvann hon från dansen. Nils fortsatte som lärare. Många fina danspar fick han fram, en del av dem klarade sig mycket bra internationellt. Ett av dem, Åke Eriksson och Ulla-Britt Hjort, var det helt dominerande paret under 60-talet. De vann 7 svenska mästerskap i standarddanserna och placerade sig mycket bra på ett Världsmästerskap i England, en 9e plats. Nils såg också till att detta par fick delta i ett VM som gick i Australien.

Många som idag arbetar inom danssporten har börjat hos honom bland andra Hans Frennesen samt danslärarna Acke Söderström, Rune Bergström, Kurt Idh och Jan Eriksson.

Nils gjorde under sina verksamma år ett stort arbete för danssportens uppbyggnad och är en av pionjärerna.

(1980 avled Nisse efter en lång tids sjukdom.)


Börge Nilsson

Han klev bara in i svensk dans, vi visste inget om honom, han bara fanns. På hans dansskola samlades de flesta av dåtidens sportdansare.

Första tiden ledde han väl undervisningen själv men så småningom överlät han mer och mer detta på sina anställda. Det var en blomstrande skola. Många par fick sin start på Klara V:a Kyrkogata 17, där skolan låg.

Börge fick tidigt kontakt med TV där han medverkade ibland. Han hade ju inte bara modern dans på sitt program. Det var step, akrobatik, scendans m m. De mer kända inom dansvärlden men ej inom sportdanssammanhang är bland andra Lasse Kühler och Gösta Svalberg, som fått sin skolning på Börges skola. Börge fick hela Sverige att dansa samba åren 1948-1949. Denna dans lanserades av Thore Ehrlings orkester på Bal Palais och Topsy engagerade Börge även på Nalen.

Börge gjorde en stor insats för sportdansen genom att engagera en av Danmarks bästa kvinnliga danslärare, Lizzie Höjengaard, som verkade i Sverige en längre tid.

Många ”kändisar” inom teater- och filmvärlden var ständiga gäster hos honom, bland andra Monica Nielsen och Git Gay. Det var ”full rulle” nästan jämt. Börge trivdes med detta och än idag har han fart på sina tillställningar där step, jazzbalett och uppvisningsdans avlöser varandra. Han gör även uppvisning på Bal Palais med sina elever då och då.

Grävskoporna kom också till Klara V:a Kyrkogata 17, så nu finns inte denna samlingspunkt för Stockholms dansskoleliv längre.

Börge är självskriven i svensk sportdanshistoria.


Greta Sundquist

En produkt av Börge Nilsson. Om Greta kan man säga som om Börge, ”hon bara fanns där”. Hon rörde om i svensk danssportpolitik så det stod härliga till och det gör hon än i dag. Vem minns väl inte hennes dueller med Nils Sundeson, dessa borde varit nedtecknade för eftervärlden.

Greta är energisk ”som bara den” och får också resultat. Vem minns väl inte den underbare dansaren Björn Ewald, som tyvärr slutade med sportdansen alltför tidigt för att bli fjäll- hotellägare. Annars skulle Sverige ha fått en dansare av stora mått.

På Gretas skola lyste flitens lampa långt in på kvällarna. Hon bildade dansklubben Nyckeln. Var en av dem som startade Sveriges Danspedagogers Riksförbund. Hon sitter i kommittéer och är med överallt där det händer något inom sportdansvärlden. Många av hennes idéer har anammats, så hon är väl värd att vara inskriven i sportdanshistorien.


Gun Schubert

Gun är en kvinna som är med där det händer något inom dansen. Hon är en flitig mötesdeltagare och åtar sig en del sysslor som hon sköter perfekt. Hon har ofta varit anlitad som domare både inom och utom Sveriges gränser. Hon var med redan på 30-talet. Hennes kunskaper inom sportdansområdet är stora. Hon bevistar kongresser utomlands så gott som varje år. Vi hade hellre sett att hon vid undervisning på sin skola ägnat mer tid åt sportdansen. Mycket av hennes tid gick åt till balett och jazzbalett istället. Detta bevisas av hennes båda döttrars framgångar inom dessa områden. Jessica och Gunilla har båda gjort sig kända som mycket goda instruktörer. Jessica anlitas ofta vid kongresser i andra länder bl a. Vi förstår varför det inte blev så mycket tid över för sportdansen. Hela sitt liv har Gun sysslat med dans och är ständig besökare på danstävlingar.


Oscar Green (f d Pettersson)

Då Oscar, eller ”Bimbo”, som han kallades, kom till Stockholm på 40-talet och liksom jag var en ”lantis”, upplevde han detsamma som jag, nämligen att det var svårt att utan vidare komma in i danskretsarna. Han var intresserad av dans och gick därför till David Bagares Gata 15, där Engelska Dansklubben höll till. Han klev in och träffade där Hjördis Nilo och frågade henne om han kunde få börja lära sig tävlingsdans. Hjördis frågade honom om han hade någon partner och eftersom han inte hade någon blev svaret ”Här måste man ha en partner”. Men Oscar gav sig inte. Han kom med i sportdansen hösten 1946 då han började på Börge Nilssons dansinstitut. Tillsammans med sin partner Nancy Tang stod han som SM-segrare 1949. Han erövrade mellan åren 1949-1960 inte mindre än 7 SM-tecken. Han blev professionell, under några år även professionell tävlingsdansare med framgång. Han höll upp en tid men kom tillbaka igen. Han hade sett det även jag sett, nämligen att de svenska paren saknade den verkliga grundtekniken för att kunna klara sig bra i internationella tävlingar. Vi vet ju att grundtekniken är A och O för att klara sig bra internationellt. Numera är Oscar tränare för Växjöklubben Jivers, vars elever kommer med stormsteg. Det är bara att önska lycka till.


PERSONLIGHETER JAG MÖTT I OCH OMKRING DANSEN

Nils och Hjördis Holmberg

Dessa två är de största personligheterna vid den tid då danssporten byggdes upp i Sverige och som jag har haft äran att träna tillsammans med.

Nils avled tyvärr i slutet av 70-talet efter en lång tid sjukdom. Jag sammanträffade nyligen med Hjördis (1981), efter ett ihärdigt sökande, och bad henne berätta om sig själv och Nils och bad henne ge sin version av hur sportdansen började. Den blev i stort sett densamma som jag uppgivit i min berättelse. Här nedan berättar Hjördis, med inslag av undertecknad, hur det en gång började:

”Jag var med redan 1928 när foxtroten kom till Sverige. Vi dansade på ett ställe i Solna som hette Stockholms Folkpark och på ett ställe, Birma, på Hornsgatan och även på Valencia som låg på Ringvägen på Södermalm. Det fanns även en del andra ställen som vi gick på. Vi satte en ära i att dansa så bra som möjligt. Så småningom anordnades tävlingar. När så Topsy Lindblom övertog National 1934, som då bytt namn efter att förut ha hetat Alcazar, började han att anordna tävlingar. Jag dansade då tillsammans med ”Mannen” Elon Andersson. Vi vann en del tävlingar och när Topsy anordnade SM 1935 så segrade vi. År 1936 vann vi också SM. Detta år inbjöd Topsy två av Danmarks bästa danspar, Niels Boel Rasmussen - Lise Pehrson och Knut Andresen – Eli Wiet. Men då räckte våra danskunskaper inte till. Före tävlingen fick vi flickor gå till Leja Magasinet och beställa klänningar som Sickan Lindblom, Topsys fru, ordnat för oss. Men vi fick inte ta vilket tyg som helst. Det blev lite för stelt tyckte vi. Skor i silver fick vi gå till en affär på Vasagatan och prova ut. Allt detta betalade Topsy.

Efter denna tävling var Topsy inte nöjd med de svenska parens insats på dansgolvet, särskilt Elon Anderssons, som inte tillräckligt hade tagit tillvara sin studieresa till Köpenhamn. Han sade därför till mig att byta partner och utsåg Nils Holmberg till ny partner. Vi började träna. Men det tar ju lång tid att bli samdansad, så vid vårt deltagande i Stockholmsmästerskapet 1937 blev vi tvåa, knappt slagna av Elon Andersson med sin nya partner Vera Bjurling. Trea blev Åke Lindquist och Mary Nilsson, fyra minns jag ej namnet på, femma Oskar Fredén, på sjätte och sjunde platserna Olle Bengtson – Vivan Badlund och Per Erik Wetterberg med Eva Andersson.

Topsy beslöt att än en gång sända 2 par till Köpenhamn för träning i den engelska stilen. Denna gång sände han ner mig och Nils samt trean Åke Lindquist med partner, vi som placerat oss bland de främsta på Stockholmsmästerskapet. Denna gång varade vår vistelse i Köpenhamn i 14 dagar. Vi började få fattning om dansen så att vi kunde träna på rätt sätt. Omedelbart efter det vi kommit hem, anställde Topsy den danske läraren Max Frandsen med sin partner Karen Lusty och de verkade på Nalen i ett års tid. Han fick fart på tävlingsdansen i Stockholm.

Under 1938 var vi inte med i några nämnvärda tävlingar på grund av olika omständigheter. Efter 1938 års SM, som Nils Sundeson och Eva Andersson vann, bestämde Topsy att vi än en gång tillsammans med Nils Sundeson och Eva Andersson, skulle åka och träna i Köpenhamn. När vi kom hem fick vi dansa uppvisning inför publik för att visa vad vi lärt oss. Vi blev de första officiella SM-mästarna 1939 före Olle Bengtson och Irene Hult, som kom på andra plats. På tredje plats kom Olle Björkbom och Gullan Andersson. Detta år fick vi äran att vara representanter för Sverige i Polen vid en stor internationell tävling som gick av stapeln i Marmorhallarna i Zoppot. Vi klarade oss fint, vi slog bl a mästarparen från Estland, Schweiz och Frankrike.

Under kriget, närmare bestämt 1941, vann vi en stor tävling på Nalen benämnd Stockholmsmästerskapet (SM). Vi blev Svenska Mästare 1942 igen och kom på andra plats i SM 1943. Vi vann igen 1944. Det året vann vi Filmjournalens tävling ”Ungdom med stil”. 1945 var vi inte med i några bemärkta tävlingar. 1946 och 1947 vann vi SM, båda dessa gick på Amiralen i Malmö. Samtidigt med dessa SM avhölls landskamper mot Danmark där vi blev bästa svenska poängplockare för laget. Efter SM i Malmö 1947 upphörde vi med tävlandet.

Det är Topsy som dragit in den engelska tävlingsdansen i Sverige. Det är honom vi har att tacka för att han tog hit flera kända dansare som lärare. Max Frandsen och hans fru var de första som var här.”

Sagan Hjördis och Nisse var slut.


Ingemar och Britt Andersson

Detta eleganta par har gjort ett starkt intryck på mig. De fick t o m engelsmännen att spärra upp ögonen ibland. Mjuka i sina rörelser och med sin härliga ”feeling” gjorde att det var en fröjd att beskåda dem. Ibland blixtrade de till i större sammanhang. De slutade tyvärr med tävlandet alltför tidigt, annars kunde deras stil ha haft en positiv inverkan på svensk sportdans. Detta par vann SM 1950 och 1952 samt ett flertal andra större tävlingar.


Åke Eriksson och Ulla-Britt Hjorth

Detta Gävlepar hade verkligen ”gåpåaranda” ”så det stod härliga till”. Han var ett råämne med oanade resurser, hon ett blickfång med elegant hållning och fin benföring. Detta långa och ståtliga par startade i ett flertal tävlingar världen över, t o m i VM i Australien 1964. De hade framgång vid VM i London 1965 då de gick till semifinal i standarddanserna, placerade sig på en hedrande 9:e plats. Mellan åren 1962 – 1968 erövrade de 7 svenska mästerskap. De vann också stora framgångar inom latinavdelningen.

De slutade sportdansa efter år 1968. Som jag ser det kunde de ha fortsatt några år till, vi hade behövt dem.


Stig Melinder och Yvonne Landberg

Detta för mig ett intressant par. Han välväxt som en Adonis, hon liten och spröd. Han hade en mycket stor tro på sig själv och detta tog sig uttryck i bl a hans teatraliska agerande på parketten. Hans ständiga uttryck var: ”Tränar vi inte hårt Yvonne blir vi aldrig världsmästare.” Paret blev aldrig detta men höll sig väl framme och var ett givet par ilandslaget. Han dansade meden inspiration som kanske hämmade det tekniska kunnandet hos dem en del. Men det brydde han sig inte om. För honom var framträdandet en teater. Senare, på 70-alet, fick han verkligen visa sina talanger då han hade huvudrollen i en TV-dokumentär. Han har fått många hårda törnar i livet men har alltid rett upp dem.

En episod som är värd att berätta om Stig. I slutet av 40-talet blev han uttagen till landslaget som skulle möta Holland och Belgien i Danmark i en 4-landskamp i KB-hallen i Köpenhamn. Han blev meddelad detta i ett sent läge och fick bråttom till en frackuthyrare på Regeringsgatan i Stockholm. Det var en ganska liten lokal och det fanns endast en liten spegel högt upp på väggen så att man inte kunde se sig i helfigur och därför inte se hur fracken passade. Stig fastnade för en men såg alltså endast överdelen av kroppen i denna spegel. Fracken packades ner och så bar det iväg till Köpenhamn. Strax före tävlingen hörde vi ett tjut. ”Var tusan har frackskörten tagit vägen” skrek i förtvivlan Stig. Han hade i hastigheten fått en bonjour. Märk väl, på den tiden gick frackskörten långt ner på vaderna. Vi skrattade och när Stig klev ut på dansgolvet blev det allmänt jubel.

Yvonne slutade tidigt med dansen och gifte sig.

Ett par jag inte kan glömma på grund av Stigs optimistiska sätt och förmåga att lätta upp stämningen vid landslagets framträdanden. Han var en dansens ”Tumba”.

(Stig avled den 21 oktober 1995.)


MÄNNISKOR I OCH OMKRING DANSEN

Bengt Gustavsson, en av Sveriges förnämsta bordtennisspelare på 40 och 50-talen, blev sedermera TV´s sportreporter, Mest känd blev han när han refererade färgerna på damernas klänningar i samband med tävlingar i konståkning, Jag har själv haft anställning som färgnyanserare en gång i tiden och trodde mig veta en del om färger. Men nu förstod jag vad lite jag visste i denna bransch när Bengt, numera Bengt Grive, satte igång och talade om färgsammansättningar, som skulle kunna göra en expert hysterisk vid försök att nyansera dessa. Inte bara inom bordtennis var Bengt framgångsrik. Han försökte sig även på sportdans med framgång och vann en tävling på Nalen i början av 40-talet. Senare var han även med som sakkunnig kommentator vid ett EM i Hamburg 1963.


Carli Tornehave, som en tid tränade på min skola och med viss framgång deltog i danstävlingar, skulle kanske ha blivit mer framgångsrik i sportdans om han inte vid denna tid vunnit Coca-Cola pokalen i sång.


Marion Sund, var också med en tid i början av 40-talet och tränade på Nalen med en ambition att bli något. Var med i Kungliga Tennishallen när Filmjournalen hade sin final i ”Ungdom med stil” 1944. Blev sedermera en omskriven sångerska.


Gösta Svalberg började hos Börge Nilsson och sysslade också där med tävlingsdans. Var även domare vid en tävling. Han ville bli något inom dansen och det har han bevisat genom att ha blivit känd inom balettområdet.


Monica Nielsen, som var en trägen gäst hos Börge Nilsson, är som jag förstår dragen till dansen. Hon var t o m Börges representant på ett dansmöte. Monica blev ju så småningom en mycket god sångerska och firad skådespelerska. Än idag besöker hon sin vän Börge, där hon syns trivas.


Ture ”Bagarn” Danielsson mest känd om Sveriges hejaklacksledare vid landskamper i fotboll mm. Han var helfrälst i dans och i Södertälje där han bodde lärde han ungdomen att dansa mycket bra. Han var intresserad av tävlingsdans och inbjöd ofta oss tävlingsdansare att komma till hans dansskoleavslutningar och visa upp denna form av dans. Vem minns väl inte denne godhjärtade man som vid sina skolavslutningar delade ut presenter till sina elever och medhjälpare. Man kunde verkligen undra hur hans kurser kunde bära sig. Kvällens Clou var när han i ensamt majestät, han hade en stor kroppshydda, dansade en charleston med bravur för sina elever. En personlighet man inte glömmer.


Emil ”Wahlis” Wahlqvist en ”snitsare” från 20- och 30-talen

Jag själv tycker om att gå ut och dansa, en kväll hamnade jag på ett ställe på Folkungagatan i Stockholm (Ramona). Vem får jag inte se på dansgolvet om inte Wahlis, som jag inte sett på 45 år. Oklanderligt klädd och med en kokett tangorabatt snitsade han på golvet. Han såg ut som en väl bibehållen 50-åring. Jag bekantade mig med honom och har sedan dess ofta suttit och pratat gamla dansminnen med honom om det som hände på 20- och 30-talen. Och det har varit godbitar för mina skriverier. Jag nämner honom för att han kan stödja mina skriverier om det jag minns om dansen före 1936.

En episod som har berättats för mig om Wahlis, som hände i samband med en danstävling på danssalongen Valencia på Ringvägen. 5 domare hade anlitats. De hade Wahlis som segrare men ägarna till Valencia ville ha ett annat par på grund av att Wahlis hade fått gå in gratis den kvällen. Publiken blev i uppror och hotade med bojkott av Valencia så ägarna fick ge sig inför detta hot. Ännu när detta skrivs, år 1981, kan man få se denne skicklige dansör dyka upp på Stockholms dansställen lika smärt och smidig som på 30-talet.


Nu är Olles Bengtsons sportdanshistoria avslutad.

Kerstin Katz (mars 2007)

© Copyright Solna sportdansklubb



Källor



Boken Om NALEN - historien om en nöjesepok.

Dag- kvälls- och veckopress: Aftonbladet, Aftontidningen, Expressen, Dagens Nyheter, Stockholmstidningen, Nya Dagligt Allehanda, Norrköpings Tidningar, Östgötakorrespondenten, Östergötlands Folkblad, Sydsvenska Dagbladet Snällposten, Sundsvalls Tidning, Skånska Dagbladet, Filmjournalen, SE, Allers familjejournal nr 37/1926 Dansen går, Dansboken Västficksformat 1856-1882.

Tidskrifter: Swing 1944-1946, Dans-Sport & orkesternytt 1936, Dans og Music 1950-tal, Danse Sport 1950-tal, Dans Journalen 1958-1968 (Dans Nytt).

Tidningsurklipp 1936-1968

Fotografier, Smalfilmer, Program och resultat, Stadgar.

Intervjuer: Hjördis Holmberg 1981, Dir. Håkansson, Bal Palais 1981.  


Svensk Danssporthistoria


Olle Bengtson började skriva danssportens historia i Sverige i början av 1980-talet. Hans avsikt var att ge ut historien i bokform för att den skulle bli allmänt känd. Olle upplevde att ingen egentligen kände till hur sportdansen hade börjat i Sverige och vem som först hade anordnat svenska mästerskap. Detta ansåg han vara en brist och därför angeläget att i första hand de som sysslade med denna form av sport fick denna kunskap. Valda delar av historien publicerades i Svenska Danssportförbundets tidskrift ”Runt Parketten” åren 1984-88