Olle Bengtson började skriva danssportens historia i Sverige i början av
1980-talet. Hans avsikt var att ge ut historien i bokform för att den skulle
bli allmänt känd. Olle upplevde att ingen egentligen kände till hur
sportdansen hade börjat i Sverige och vem som först hade anordnat svenska
mästerskap. Detta ansåg han vara en brist och därför angeläget att i första
hand de som sysslade med denna form av sport fick denna kunskap. Valda delar
av historien publicerades i Svenska Danssportförbundets tidskrift ”Runt
Parketten” åren 1984-88.
I historien berättar Olle hur han började sin bana
inom dansen i Stockholm 1936 då han som 20-åring uppsökte danspalatset
National, eller Nalen som det populärt kallades. Han beskriver också mycket
levande de människor som var med från början och som kom att betyda mycket
för tävlingsdansens utveckling. Han tar även upp de svårigheter och
motgångar som sportdansen haft att kämpa mot och han namnger alla svenska
mästare fram till 1968 då Svenska Danssportförbundet bildades.
Själva stommen till boken var i stort sett klar i
mitten av 80-talet. Stora förändringar har skett sedan dess. Aktuella
händelser i historien som han tar upp, är inte lika aktuella idag år 2007.
Olle skriver i jagform. Flera av de personer som han berättar om lever inte
idag. Tyvärr blev hans arbete inte slutfört. Olle avled i december 1997.
Efter Olles död har jag i perioder jobbat vidare med
hans projekt. Med utgångspunkt från hans samlade material har jag kunnat
forska. Jag har gjort en mängd intervjuer och tillbringat åtskillig tid på
Kungliga biblioteket i Stockholm. Jag har sammanställt och redovisar i eget
material flertalet tävlingar i kronologisk ordning från 1935 till slutet av
50-talet. Från 1950 till 1968 finns egentligen endast SM-tävlingar med i
materialet. Från slutet av 1958 till i början av 70-talet utgavs nämligen en
tidskrift ”Dans Journalen” (De första tre numren hette ”Dans Nytt”)
med dansläraren Acke Söderström som ansvarig utgivare. I denna tidskrift har
det mesta inom tävlingsdansen tagits upp under den perioden.
Ju mer jag har forskat desto bättre inser jag vad en
historik betyder. Att få kännedom om under vilka villkor de första
tävlingsdansarna kunde utvecklas, andra världskrigets betydelse, motgångar
dansen haft att kämpa mot etc är sådant som dagens tävlingsdansare borde få
vetskap om. Dessutom anser jag det vara av kulturhistoriskt intresse. Och
att det var Topsy Lindblom, chef för danspalatset Nalen i Stockholm, som
började arrangera svenska mästerskap i dans i Sverige är det säkert få som
känner till.
Arbetet med Olles Sportdanshistoria är nu slutfört.
Kerstin Katz
(mars 2007)
Det var år 1936 ”På gata Regerings”, som det stod i
annonserna, eller närmare bestämt på ”Nalen” på
Regeringsgatan, eller som det hette på den tiden,
National, som sportdansen infördes officiellt genom att
Nalenbasen ”Topsy” Lindblom inbjöd två av Danmarks bästa
danspar till en tävling mot fyra svenska par. Det var
första gången som vi fick kontakt med denna form av
tävlingsdans och det blev upptakten till den nu i
Sverige av Riksidrottsförbundet erkända formen av sport.
Topsy var mycket noga med att kalla denna dans för
sport, det ansåg han under hela sin verksamma bana som
”Big Boss” för Nalen.
För att lättare kunna skriva ner Sportdansens
historia skrivs den i jagform, då jag är den ende som
fortfarande är aktiv från den tid den startade.
Många av dagens dansare undrar väl varför inte
Sverige hävdat sig lika bra som Norge och Danmark i
internationella sammanhang. Det finns förklaringar till
detta och jag kommer att ta upp några.
Den moderna sällskapsdansen har varit ointressant för
myndigheter och kulturinstitutioner.
I sin iver att söka sig bakåt i tiden har intresset
varit ljumt för vad som sker i nutiden. Under de senaste
åren har de yrvaket och lite motvilligt ”öppnat ett öga”
och börjat upptäcka sportdansen.
Några avsnitt kommer att handla om min och några
andra pionjärers vetgirighet att lära oss basicgrunderna
och basicfigurerna i modern vals, tango, slowfoxtrot och
quickstep som Official Board i England föreskrivit.
Sällskapsdansen före sportdansen
Långt innan sportdansen med sina regler kom
till Sverige förekom tävlingar i sällskapsdans
på flera olika håll i landet. Tävlingarna hade
en positiv inverkan på de dansintresserade
ungdomarna, de blev ju bättre dansare. De satte
en ära i att dansa så bra som möjligt och många
blev verkliga ”snitsare”.
I slutet av 20-talet och början av 30-talet
dansades en slags halvengelsk stil som bestod av
långa glidande steg och självkonstruerade
variationer. De mest kända dansarna i Stockholm
vid den tiden var ”Mannen” Elon Andersson,
”Jazz-Åke” Lindkvist, Oscar Fredén och ”Valis”
Emil Wahlqvist. När de ställde upp i tävlingar
hade andra ingen chans.
Under 1936 bekostade Topsy några ungdomars
resa och uppehälle till Köpenhamn vid några
tillfällen för att de under hösten 1936 skulle
fungera som instruktörer vid en speciell
undervisning i sportdans på Nalen. De som fick
detta uppdrag var Elon Andersson och Gösta
Kumlin. Vid en resa till Köpenhamn för dessa två
under november 1936 fick Hjördis Nilo, Elons
partner, följa med. Meningen var att de skulle
träna engelsk dansstil hos den mest kände
danspedagogen i Danmark, Kaj Jensen, för att
sedan hjälpas åt att undervisa i en lokal på
David Bagares Gata. Det blev inte riktigt som
Topsy hade tänkt. Det hade inte blivit så mycket
av med undervisningen i Danmark då grabbarna
försvunnit ut på stan och levt ”loppan” i
stället. Topsy blev mycket förgrymmad för han
ville ju så gärna att de vid hemkomsten skulle
visa hur det gick till att dansa ”engelskt”. Han
förstod att han satsat på fel ”hästar”. De blev
i stort sett ”avpolleterade” vad det gällde
förmåner såsom gratis entré mm.
Jag uppgav att Sportdansen infördes
officiellt på Nalen men i Malmö och Göteborg
fanns även denna form av dans. I dessa städer
var den emellertid i stort sett känd endast på
vissa dansskolor.
Så började sportdansen i Sverige
Som jag tidigare nämnt anser jag att
Nalenbasen och Olympiamedaljören 1912 Gustav
”Topsy” Lindblom är den som vi först och främst
har att tacka för att sportdansen har fått
fotfäste i Sverige. Det började med att han 1936
bjöd in två danska danspar för att möta några
”nalensnajdare” i en tävling. Jag bevittnade
själv denna unika tävling då fyra självlärda
svenska par mötte två danska par som topptränats
i ”den engelska stilen”. Publiken kom i extas.
Aldrig tidigare hade något sådant förekommit i
Stockholm. Det svenska favoritparet Elon
”Mannen” Andersson och Hjördis Nilo dansade på
toppen av sin förmåga. Men vad hjälpte det, de
blev utklassade. Detta blev upptakten till att
några dansintresserade ungdomar skulle
underkasta sig den långa och hårda träning som
sedan följde. Om denna unika tävling berättar
Hjördis Holmberg (född Nilo), som själv deltog,
i en intervju längre fram i historien.
Jag refererar en dåtida tidning:
”Men som danskarna en gång lärde oss fotboll, så
är det tydligt att vi även på dansens område kommit igång senare än
broderfolket på andra sidan Öresund. De två danska par som ställde upp i
tävlan mot fyra svenska, voro ett par klasser bättre å våra, men så
inneslöt det danska laget också en sådan hejare som Niels Boel
Rasmussen, tredubbel dansk mästare, Europamästare 1934, tvåa på samma
mästerskap i år och trea på engelska mästerskapen i Blackpool för en tid
sedan. Och hans medspelare Knut Andreasen är av ungefär samma storslagna
klass. De svävade fram i Vals, Tango, Foxtrot och Quickstep (de fyra
tävlingsgrenarna) och föllo in i en hel massa snillrika turer. Ja
svävade är ett riktigt uttryck, ty den svenska dansen var avsevärt
struttigare och mindre rik på variationer. Det var endast på Quikstepens
område som de svenska paren i någon mån kunde ta upp konkurrensen. Men
när herr Rasmussen avslutade sin Quickstep med fladdrande fötter och ett
långt hopp med sin dam, var svenskarna små även i denna gren. Han och
hans partner Lise Pehrsen vann en lätt seger. På andra plats kom paret
Andreasen - Wieth och sedan kom egentligen ingenting. Elon Andersson -
Hjördis Nilo blevo emellertid bästa svenska par vilket väckte vilda
ovationer, hissningar och så hårdhänta omklappningar att tävlingsbucklan
skrynklades ihop betänkligt. De vaktmästarkedjor, som höll dansgolvet
fritt, bröts och det var som en bättre stadiontillställning, Det tar
åratal innan vi kan komma upp i dansk klass, sade efter tävlingen Elon
Andersson, den bäste svensken, som med sin partner varit nere i
Köpenhamn och studerat dans under 10 dagar tillsammans med två andra
svenska par, Åke Lindqvist och Gösta Kumlin.”
I början av tidningsreferatet stod med stora
bokstäver ”DANMARK BÄST I DANS. ”STADIONSTÄMNING PÅ NATIONAL. DEBUT FÖR
SPORTDANS I SVERIGE.” Jag bevittnade själv denna tävling och kan intyga
det som skrevs. Det var ovationer som jag önskar att dagens sportdansare
ska få uppleva.
Topsy arrangerade en rad tävlingar 1936-1937.
Från dessa tävlingar tog han ut ett antal ungdomar som han ville satsa
på. Upptakten för mig började 1937 när Topsy frågade mig och en kamrat
till mig vid namn Per Erik Wetterberg om vi ville lära oss dansa enligt
de engelska föreskrifterna. Vårt svar blev naturligtvis ja. Jag är
mycket stolt över att vara en av de få som var med när sportdansen
startade i Sverige.
Följande personer är i stort sett ryggraden i
svensk danssports uppbyggnad och är de som var med från början och som
förde den vidare: Nils och Hjördis Holmberg, Nils och Eva Sundeson, Olle
och Gunhild Björkbom samt jag själv och Irene Hult, sedermera min fru.
Separata beskrivningar om dessa pionjärer finns att läsa längre fram i
historien. Ovanstående par värnade Topsy om och upplät sina lokaler åt
för träning och undervisning. Han anskaffade lärare av högsta klass åt
oss.
Våra första lärare
Den förste som var här en längre tid var den danske
läraren Max Frandsen med partner Karen Lusty. Under ca ett års tid
”gnuggade” de oss i Basic och Basicfigurer efter den teknik som Official
Board i England utarbetat. Det var samma teknik som dagens
tävlingsdansare strävar efter att lära sig. För oss var detta något nytt
då. Vi var som besatta av att få lära oss tekniken, hur benen, fötterna,
höfterna och kroppen i övrigt skulle fungera i dansen och att detta
endast var möjligt genom benhård träning och undervisning. Vi tränade
ibland upp till 16 timmar i veckan, med andra ord, vi bodde i stort sett
på Nalen.
Max och Karen var mycket noggranna i sin
undervisning. De ville inte ge oss några populärvariationer innan vi
behärskade Basic och Basicfigurerna. Vi fick inte heller några
populärvariationer av dem eftersom de återvände till Danmark. När de tog
avsked av oss gav Max oss rådet att fortsätta att träna enbart grunder
tills vi behärskade dem. Då skulle även tävlingsframgångarna komma.
Omständigheterna gjorde att vi skulle få träna enbart grunder under
några år framöver.
Max Frandsen och Karen Lusty.
Jag vill nämna något om svensk tradition men måste
då först börja i grannlandet Danmark. Där har min gamle examenslärare
Carl G.V. Carlsen, en framstående förgrundsfigur inom dansk sportdans,
gjort en mycket överskådlig historik över den moderna dansens uppkomst.
Jag plagierar utdrag ur hans studier i detta ämne: ”Den moderna dansen
började rätt blygsamt omkring 1915 med Tangon i Danmark. Själva Tangon
var i sig själv ett slags Onestep med variationer. Det året tillkom
Foxtroten i England. Det skulle dröja ända till 1920 innan man gjorde en
del regler. De första reglerna för Foxtroten var Threestep och 1922
bestämdes reglerna för den dansen och då tillkom även Featherstep, och
även för Tangon bestämdes regler. Så sent som 1924 fastslogs definitivt
reglerna för Foxtrot, Vals och Onestep. Men bemärk, det som vi allmänt
menar med foxtrot hade inte börjat användas. De första snabba melodierna
kallades för Quick Time Foxtrot. Omkring 1927 kom Quickstepen till, och
hade ett tempo av 56 takter i minuten”. Så långt Carl G. V. Carlsen. Jag
har i min ägo en av de första läroböckerna från Danmark skriven av
Ingerslev Larsen. Han avled någon gång under 30-talet. Grunderna som
beskrivs i den boken är desamma som används idag. Han och hans partner
Josephine vann ett Världsmästerskap i Paris 1932. När vi mötte Malmö i
en stadsmatch 1943, som vi i Stockholm vann, fungerade Josephine Tönne,
som hon då hette, som domare. Hon tillhör de lärare som har undervisat
på Nalen.
Varför jag nämner ovanstående är att Danmark är
starkt förknippat med sportdansens utveckling i Sverige. De dansinstitut
från Danmark som i första hand hjälpt oss är Carl G. V. Carlsens och
Andersen & Jensens dansinstitut, båda från Köpenhamn.
I Danmark anordnades det första danska
mästerskapet efter de engelska reglerna 1933. Segrare blev Max Frandsen
och Lizzie Höjengaard.
1928 kom foxtroten till Sverige men i betydligt
långsammare tempo för att den skulle kunna anpassas efter den musik som
då spelades på vanliga dansställen. Jag själv lärde mig denna dans detta
år.
Som jag tidigare nämnt förekom ofta tävlingar i
början av 30-talet men ännu inga Svenska Mästerskap. Bland annat kan jag
nämna en tävling som anordnades i samband med Karlstadsutställningen i
mitten av 30-talet. I Stockholm gick många minnesrika tävlingar. De mest
bemärkta kom inte igång förrän 1935. En av tävlingarna 1935 var på Nalen
och vanns av Elon Andersson och Hjördis Nilo. Jag själv vann min första
tävling i Ordenshuset i Modal 1936, en liten plats några mil söder om
Kristinehamn.
Vid den tiden bodde jag fortfarande i Kristinehamn.
Topsy var fast besluten att införa sportdansen i
Sverige. Den 17 mars 1938 tecknade han kontrakt med Nils Holmberg och
Hjördis Nilo samt Nils Sundeson och Eva Andersson. Han bekostade resa
och studier hos dansläraren Kaj Jensen för dem under en vecka i
Köpenhamn under förutsättning att de gjorde en uppvisning på National.
Vidare stod i kontraktet: ”samt att framdeles vara behjälpliga att i
samråd med Lindblom söka höja intresset för sportdansen i Sverige samt
förbinda sig även att två år från dags dato icke deltaga i danstävlingar
eller uppvisningar utan Lindbloms tillåtelse”.
Vi bildade den första dansorganisationen under
namnet Engelska Dansklubben 1939. Dansklubben hade sitt tillhåll på
Nalen under Topsys beskydd. Inga egentliga regler och stadgar fanns från
början men en ordförande fanns på papperet. Det var Topsy som såg till
att allt fungerade. Klubben fungerade som en slags skola för
tävlingsdansare, där i första hand Nils Holmberg, Olle Björkbom, Nils
Sundeson och jag fungerade som instruktörer. Nils Sundeson och jag fick
verkligen en god start till det vi senare skulle bli i livet, nämligen
danslärare.
Mellan åren 1935-38 anordnades på Nalen flera stora
tävlingar. Det var distriktsmästerskap i enbart vals, tango, slowfox och
quickstep eller i alla danserna tillsammans. På den tiden var det ett
folknöje att gå och se på danstävlingar. Alla uppskattade fin dans. Vi
hade fin danskultur i Sverige.
Före 1939 var publiken domare vid de flesta
tävlingarna. Topsy började arrangera svenska mästerskap 1935. De SM som
arrangerats före 1939 hade emellertid inte annonserats ut på regelrätt
sätt och förklarades senare inofficiella av Topsy. De benämndes senare
Stockholmsmästerskap eller Distriktsmästerskap.
I Malmö och Göteborg hade det också börjat röra
på sig och par från de städerna kom så småningom med i tävlingarna som
arrangerades. Vi fick stifta bekantskap med flera danspar från dessa
städer, bl a ett mycket begåvat par, Helge Roswall och Elsa Stridh, från
Malmö.
Det första Stockholmsmästerskapet (f d SM) gick
1936 på Nalen och vanns av Elon Andersson och Hjördis Nilo. 1937 års
mästerskap vanns av Elon Andersson med ny partner Vera Bjurling och 1938
vann Nils Sundeson och Eva Andersson.
Den första internationella tävlingen i Sverige var
tävlingen i november 1936 på Nalen som jag tidigare nämnt. Det var en
stadsmatch mellan Stockholm och Köpenhamn då två av Danmarks bästa
danspar deltog, nämligen Niels Boel Rasmussen och Lise Pehrson samt Knut
Andresen med Eli Wieth. De fyra svenska par som tävlade mot danskarna
var Elon Andersson och Hjördis Nilo, Gösta Kumlin och Karin Wessberg,
Åke Lindkvist och Mary Nilsson samt Oskar Fredén och Astrid Elvegård.
1938 avhölls den andra stadsmatchen i svensk
danshistoria mellan Stockholm och Köpenhamn. I det svenska laget ingick
Nils Sundeson med Eva Andersson samt undertecknad Olle Bengtson och
Irene Hult. I det danska laget fanns en stordansare, Poul Jespersen, som
dansade med Agnete Hansen samt Ove Pedersen och Inge Yde. Vi fick en
omgång men publikt sett var det en mycket stor succé. Poul Jespersen kom
senare att bli en av våra lärare på Nalen.
Jag har tidigare nämnt de mästerskap som
avhållits åren 1936, 1937 och 1938.
Resultat A-final: 1) Nils Holmberg och Hjördis
Nilo 2) Olle Bengtson och Irene Hult 3) Olle Björkbom och Gunhild
Andersson.
Resultat B-final: 1) Nils Sundeson och Eva
Andersson 2) C W Hallqvist och Marianne Thell 3) Helge Roswall och Elsa
Stridh 4) Orwar Nilsson och Rut Jönzén.
Till höger om estraden, intill domarbordet, sitter Topsy Lindblom. På
golvet från vänster Olle Björkbom och Gullan Andersson, Nils Sundeson
och Eva Andersson samt Olle Bengtson och Irene Hulth.
Nils Holmberg och Hjördis Nilo är de första
svenska mästarna i de moderna danserna. Som bästa svenska par fick Nils
och Hjördis delta i en stor danstävling i Zoppot i Polen 1939. De
klarade sig bra och slog bl a mästarna från Estland, Schweiz och
Frankrike.
Ovannämnda mästerskap skulle efterföljas av flera
återkommande SM.
Mellan åren 1939 till 1947 fanns här i Sverige
ett par som dominerade alla tävlingar. Detta par, Nils och Hjördis
Holmberg (född Nilo), är danshistoriskt i högsta grad. De blev slagna
endast en gång, nämligen vid SM 1943. Den grundteknik de behärskade var
ett föredöme för oss. Vann vi andra några tävlingar så var det när de
hade förhinder. Mer om dem i separat berättelse.
Vi var inte många som höll på med tävlingsdans
och vi ville vara bäst allesammans. Nils och Hjördis var suveräna, dem
kunde vi inte besegra, men platserna under var det en kamp om. Till 1939
års SM hade vi alla tränat mycket hårt och förväntningarna var stora.
Domare var Carl Merrild från Konglige Baletten i Köpenhamn, en mycket
framstående dansk. När tävlingen var överstökad tittade vi snett på
varandra. Vem av oss skulle komma tvåa? Det visade sig att jag, Olle
Bengtson och Irene Hult, kommit på andra plats. Men då brast avundsjukan
lös. När vi kom ut i foajén fick jag ett par dansskor i huvudet som en
av de besegrades partners daskat i huvudet på mig med orden ”du”. Ingen
hade märkt att domaren sett det hela och med hög röst sade han ”jag
dömde paret som tvåa därför att han dansade och inte bara gick omkring
som ni andra med hälvändningar och glömde att dansa. Kom ihåg att det är
dans vi skall utföra”.
Tyskarna anföll Polen och andra världskriget bröt ut
i september 1939. Vi blev isolerade ifråga om dansnyheter utifrån under
ca fem år. Under denna tid fick vi i stort sett träna endast basic och
basicfigurer.
Den danske toppdansaren Poul Jespersen lyckades
smita förbi tyskarnas patruller som vaktade Danmarks gränser och kom så
småningom till Stockholm. Topsy anställde honom omedelbart 1944. Genom
honom började vi nu få en del populärvariationer. Tyvärr var Poul inte
så trakterad av att stanna i Sverige när freden kom 1945. Den tid han
var här gjorde han emellertid ett mycket bra jobb.
Det var inte bara Nalenbasen Topsy som arrangerade
tävlingar under första hälften av 40-talet. Även veckotidningar och en
av de största dagstidningarna stod som arrangörer för några
uppmärksammade danstävlingar. En av de större tävlingarna arrangerades
under 1939. Den fick namnet ”Det stora Valskriget” och uttagningarna
skedde på olika dansrestauranger i Stockholm, bland annat på Fenix
Kronprinsen. Finalen avhölls på Berns Salonger. Ingen av oss som dansade
sportdans ställde dock upp. Vår motivering var att domarna inte var
kompetenta att döma enligt de engelska normerna.
En annan mycket omskriven tävling var ”Ungdom
med stil” som arrangerades av Filmjournalen tillsammans med Luxfilm och
Sonora 1944. Denna tävling var en av de största som någonsin gått i
Sverige vad beträffar deltagande par. Uttagningarna skedde i flera av
våra städer och på en del större orter. Folk strömmade till för att se
och heja fram sina favoriter och på många platser blev det publikrekord till arrangörernas
förtjusning. Finalen gick av stapeln i Kungliga Tennishallen i Stockholm
inför fullsatt hus. Dåtidens ”innefolk” trängdes med filmstjärnor för
att synas. Under stora publikovationer utropades flerfaldiga svenska mästarparet
Nils och Hjördis Holmberg till segrare.
Jag för min del ansåg att sportdansen borde
breddas då Engelska Dansklubben inte nämnvärt expanderat i början av
40-talet. Det kom väl några nya stjärnskott men jag tyckte att det gick
för långsamt så jag etablerade en ny klubb i dåvarande Södra Folkparken
i Västberga 1943 under namnet Södra Dansklubben. Den blev mycket
populär. Bildtidningen SE gjorde ett helsidesreportage om klubbens
träning. Folk vallfärdade till folkparken för att se oss träna. Men säg
den glädje som varar beständigt. En dag var grävskoporna där och rev ner
allt. Det enda som påminner om att det förekommit dans i Västberga är
Dansbanevägen som nu ligger där Folkparken låg. Vid samma tid som
Folkparken försvann blev jag inkallad i militärtjänst och utan tränare
skingrades medlemmarna. Efter kriget startade jag Engelska Dansklubben
Terpsichore dit många av de flesta som varit med på Nalen anslöt sig.
Denna klubb, som hade sitt tillhåll på restaurang Maxim på Söder, varade
i flera år.
Det började röra på sig på Nalen. Nya danser
strömmade in bl a från USA däribland jitterbug som Topsy anammade. Vi
förstod honom så väl för han var ju i första hand affärsman. Men
sportdansarna fick fortfarande träna på Nalen. Alltmer fick jitterbuggen
dominera tävlingarna, men Topsy inbjöd ändock ett av världens förnämsta
danspar John Wells och Renée Sissons för uppvisning och undervisning på
Nalen 1946. Detta par hade avböjt ett miljonanbud från Hollywood. Jag
kan nämna att John Wells var avbildad i tidningarna med en banan i
handen när han steg av tåget på Centralen i Stockholm. Det var en frukt
som inte hade funnits under hela krigstiden. De gjorde ett bejublat
uppträdande samt gav en del lektioner och nyheter. Ett annat världspar,
Jimmy Letts med fru, kom något senare och även genom dem fick vi en del
nyheter.
Tanken på att bilda ett Amatördansförbund
förverkligades genom att Svenska Amatördansförbundet, SADF, bildades den
22 augusti 1945, med syfte att skapa regler och förordningar för
amatörerna. Ordförande var Nils Sundeson och sekreterare Olle Björkbom.
Det första som gjordes var att proffsförklara mig
för att ha mottagit 50 öre av varje medlem som tränade i den klubben som
höll till i Södra Folkparken och vars tränare jag var. Ca 75 kronor var
det allt som allt. Vid samma tid skulle en stadsmatch mellan Stockholm
och Malmö gå av stapeln, men det var kris. Stockholmsavdelningen av SADF
kunde inte få ihop ett slagkraftigt lag. De behövde även mig och så blev
jag ”re-amatöriserad”. De närmaste tre åren gick det ganska lugnt till.
Vi ordnade Svenska
Mästerskap och andra tävlingar. Men så kom det in
personer i förbundet som inte hade sysslat med tävlingsdans tidigare och
nu började problem uppstå inom dansen.
Nils Sundeson, som hade varit med från början på
Nalen, gick nu även han sin egen väg och startade Stockholms Sport Dans
Club 1947 som varade ett par år. Han hade tidigare tränat Sundsvallspar
genom Topsys försorg i början av 40-talet och for nu till Gävle för att
få igång sportdansen där och Giraff Club bildades. Han etablerade sig
även i Eskilstuna.
1947 fick jag en förfrågan genom Lennart
Skärlund, en stockholmare som flyttat till Norrköping, om jag ville
komma ner och försöka få igång en klubb där. Naturligtvis ville jag det
och jag tränade Norrköpings sportdansklubb under några år. Jag tränade
även en klubb i Linköping, Linköpings sportdansklubb. Denna klubb
upplöstes så småningom.
En mycket god dansare vid namn Folke Lexelius
etablerade dansskolor i Västerås och Eskilstuna så dansen fick fart i
dessa städer. Han bildade Latinamerikanska dansklubben i slutet av
40-talet. Rune Bergström, en annan fin dansare i Sundsvall, öppnade
dansskola där 1949. Stora tävlingar arrangerades i Sundsvall bl a en i
Stadshuset som blev omtalad.
I Stockholm arbetades det oförtrutet vidare. Nya
klubbar bildades, bl a Lorry Sportdansklubb. Det kom också fram nya s.k.
elitdansare i slutet av 1940-talet, namn som Oscar Pettersson och Nancy
Tang samt Ingemar Andersson och Britt Andersson.
Efter kriget, år 1946, kom den danske
dansläraren Börge Nilsson till Stockholm och etablerade en dansskola.
Börge kom att betyda mycket för svensk danssport och för sina insatser
kommer han att alltid vara fast förankrad i den svenska
danssporthistorien. Flera av dem som varit med på Nalen började hos
Börge och några flyktingar från Estland och Lettland började också hos
honom. Vem minns väl inte den stilfulle dansaren Harry Saare, som via
Finska vinterskriget kommit till Sverige från Estland. Han var en av
Börges trognaste elever och hade stor framgång i tävlingarna. Även en
del mycket fina danspar från Finland började hos Börge. Väinö Wicktén
och Ardo Tammisto placerade sig ofta överst eller högt på prislistorna.
Börge anställde en skicklig lärare i de moderna danserna, den danska
lärarinnan Lizzie Höjengaard. Lizzie och Max Frandsen, som varit vår
lärare på 30-talet, var de första danska mästarna i standarddanser 1933.
Utan större kostnad erbjöd Börge oss att få undervisning av Lizzie på
flera av engelska Dansklubben Terpsichores träningar utan tanke på att
vi i klubben var konkurrenter till hans dansskola. Jag anser henne vara
en av de förnämsta kvinnliga basiclärarna i standarddanser och jag har
under mitt liv många att jämföra med.
När kriget brutit ut blev många av oss inkallade för
att bevaka Sveriges gränser. Under 1940 var det inte så många tävlingar
men 1941 började det röra på sig igen. Kriget tog som väl var slut 1945
och det blev mer ordnat med arrangerandet av tävlingar igen. Utbyte med
utlandet kom igång, inbjudningar till landskamper, stadsmatcher och
andra tävlingar mellan de nordiska länderna började komma och vi fick
möjlighet att med Topsys hjälp ordna en del landskamper och
stadsmatcher. Världen så att säga öppnade sig för oss och vi fick
möjlighet att resa utomlands. Nutidens dansare kanske inte förstår under
vilka små ekonomiska förhållanden vi levde. Att åka till Danmark var en
stor upplevelse. T o m tidningarna tog detta som en nyhet. Vi ordnade
landskamper mot Norge, Finland och Danmark. Norge och Finland höll vi
stånd mot men Danmark var suveräna. 1945 hade vi den första landskampen
mot Danmark. Den gick av stapeln på Björknäspaviljongen utanför
Stockholm. 1948 var det landskamp mot Holland i Stockholm och den vann
vi. Sedan var det omväxlande landskamper mot Norge och Finland.
Stadsmatcher mot Malmö anordnades redan 1943 och Malmö anordnade Svenska
Mästerskap 1946 och 1947.
Så 1948 kom den första stora internationella
inbjudan, nämligen Världsmästerskapet i Helsingfors. Jag fick
representera Sverige med min partner Ruth Lööw på grund av vår seger i
Svenska Mästerskapet tillsammans med två andra framgångsrika par,
Ingemar och Britt Andersson samt Oskar Pettersson och Nancy Tang.
Mässhallen i Helsingfors var packad till sista plats. Min partner var
lika nervös som jag men det gick bra för oss. Av 23 av 29 anmälda par
(från början ca 70 par alla finska inräknade) placerade vi oss på en 6:e
plats. Det var för mig en ofattbar placering då man skall bemärka att
variationer i större omfattning inte utfördes av oss utan det hade varit
på våra basicgrunder framgången skett.
1949 var ett minnesrikt år. Då kom inbjudningar
till VM och 4-landskamp i Köpenhamn. När danskarna skulle arrangera
4-landskampen i KB-hallen i Köpenhamn hade de bestämt att Holland och
Belgien skulle bjudas in men de var inte överens om vilket det fjärde
landet skulle vara. Till slut enades man om Sverige. Danserna skulle
vara vals, tango, quickstep, slowfox, wienervals och samba. Vi hade fått
kännedom om att en av världens bästa sambadansörer var med i Belgiens
lag och vi var oroliga för detta. Det hade emellertid varit ”sambafeber”
i Sverige under ett par års tid så vi visste att vi kunde en del och
inte var helt bortkomna i denna dans. KB-hallen var utsåld till sista
plats när vi tågade in. Vi gjorde vårt yttersta. Publiken hejade förstås
på det danska laget men när samban kom bröt jublet löst. Publiken stod
upp och vrålade åt svenskarnas samba för där var vi klart bäst. När
tävlingen var över och resultatet lästes upp visade det sig att vi hade
kommit på andra plats. Vi hade slagit både Holland och Belgien.
Svenska landslaget 1949
Från vänster lagledaren Roland Pihlqvist, Eva Sundeson, Nils Sundeson,
Gullan och Olle Björkbom, Margareta Ahlbin, Olle Bengtson, Nancy Pettersson,
Oscar Pettersson, Yvonne Landberg, Stig Melinder, Britt Andersson,
Ingemar Andersson.
Svenska Amatördansförbundet började fungera med
regelbundna möten och diskussioner om hur svensk sportdans skulle
utformas och utvecklas. Dagens tävlingsdansare har inte en aning om
vilka små resurser beträffande det ekonomiska vi hade till uppbyggnaden
av sportdansen när det gällde arrangerandet av tävlingar. Vi fick själva
satsa pengar och fritid för denna sak. Vi lärde ut till andra det vi
själva lärt oss och detta gjorde vi gratis under ca 15 års tid. Men det
var ju vår stora hobby och livsuppgift att få så många som möjligt
intresserade. Det räckte för oss, allt annat var av föga intresse. Visst
var det hårda tag ibland, med meningsskiljaktigheter och dylikt men som
jag såg det var det en process som alltid finns när man skall forma
något beständigt.
I SADF började vi fundera på om vi kunde
arrangera tävlingar på andra platser i Sverige och att försöka stå på
egna ben utan Topsys hjälp. De enda som verkligen var intresserade att
försöka var Nils Sundeson och jag, men vi hade inga ekonomiska resurser.
Vi fick fortfarande träna på Nalen, men mer och mer övertog Jitterbuggen
Topsys intresse. Denna dans hade blivit en fantastisk succé och dessa
Nalenbugs blev kända långt utanför landets gränser. Vi förstod mycket
väl att vi snart skulle vara tvungna att klara oss själva. Nils Sundeson
och jag, bland andra, uppsökte därför våren 1945 ägaren till Bal Palais,
direktör Sven Håkansson, för att höra om vi möjligen kunde få anordna en
tävling i en paus och för detta få 100 eller om det var 200 kronor till
priser. Han accepterade detta och den tävlingen följdes av flera även på
hans andra dansställen. Mest känd är Björknäspaviljongen där de största
tävlingarna avhölls ända in på slutet av 70-talet, då denna minnesrika
byggnad ödelades vid en brand.
En av de orsaker som bidraget till att svensk
sportdans kommit på ”efterkälken” internationellt sett är att
polismyndigheter, kyrkan och regeringen, ja även en del journalister,
inte ville acceptera att tävlingsdansen kunde vara en sport. Följande
referat ger belägg för vilka svårigheter vi hade under krigsåren att t
ex skaffa tillstånd för att få arrangera tävlingar under vissa tider.
Engelska Dansklubben ansökte, efter avslag från polismyndigheten, hos
regeringen att få arrangera SM 1944 under en söndagsmatiné, men fick
avslag. Med kraftiga bokstäver stod det därför att läsa i Nya Dagligt
Allehanda:
”REGERINGSFRBUDET MOT SM I DANS - INTET SM I
MODERN DANS. Regeringen har icke bifallit de besvär som ordföranden i
Engelska Dansklubben anfört över poliskammarens i Stockholm avslag på en
ansökan av klubben att få arrangera Svenska Mästerskapstävlingar i
modern dans. Nå så farligt tyckte Per Albin & Co nog inte att ett SM i
dans skulle vara. Avslaget gällde nämligen bara att få arrangera
tävlingen som matinéföreställning. SM går i stället imorgon,
måndag-kväll 1/2 8 med deltagare från Malmö i söder och Sundsvall i
norr. Och vem som helst får med egna ögon konstatera att den moderna
danssporten är en högst uppbygglig företeelse liksom att ”Nalensnidaren”
för sig i frack och högtidsdräkt med en icke föraktlig elegans. I kväll
kl 9 går förspelet på National, stadsmatchen mellan Stockholm-Malmö”.
Det var bara så på den tiden, dans var något fult
ansåg en del personer, och att dessutom ha en tävling på en söndag när
det dog människor i kriget, det var något helt otänkbart för dem.
Ett annat exempel var när vi 1952 antydde till
någon tidning att vi önskade att tävlingsdansen skulle bli antagen i
Riksidrottsförbundet eftersom världsförbudet ICBD, International Council
of Ballroom Dancing, ville ha sportdansen som gren i OS. Detta
föranledde en journalist att göra ett ”nidreferat” där det bland annat
stod: ”Får världsförbundet för dans sin vilja fram, blir sportdansen en
olympisk gren redan i Helsingfors. Förbundet har i varje fall för avsikt
att inlämna en framställning härom. Själv har jag inte en aning om vad
det är som skiljer sportdansen från vanligt kringfnattande. Kanske
klampar sportdansaren omkring på parketten i spikskor och trikåbyxor,
medan läktarpubliken kastar apelsinskal på hovmästaren och ropar ut med
domarn. Arbetet på att åstadkomma en sund själ i en sund kropp vinner
allt mer terräng, och det är en tidsfråga då även anhängarna av svälta
räv, kuddkrig på såpad stång och sex bollar för 50 öre kräver att få
ställa upp i olympiaden.”
Nya människor satt nu i SADF´s styrelse, personer
som inte hade en aning om vad sportdans var. Visst behövdes de för
administrativa göromål. Men med deras nya idéer uppstod ofta konflikter.
Jag hade blivit professionell 1950 och Nils Sundeson omedelbart efteråt
och vi hade inget inflytande i SADF längre utom när vi någon gång blev
konsulterade. När dessa nya personer med sina idéer ”sopat” färdigt var
SADF så försvagat att det knappast, i början av 1953, fungerade. 1952
hade de flesta av de gamla tävlingsdansarna slutat eller blivit
professionella. Vid SM 1950 hade vi kunnat visa upp över 30 par i frack
och aftontoalett förutom par i andra klasser. Detta hade varit glädjande
för oss. 1953 fanns inga A-klasspar kvar.
Nils Sundeson och jag försökte komma fram till en
lösning ur detta problem. Vi ville ju inte att tävlingsdansen skulle
upphöra i organiserad form. Vi beslöt därför att bilda ett förbund
bestående av både professionella och amatörer. Den 6 april 1953 bildade
vi Sveriges Förenade Dansorganisationer, SFDO, som skulle vara en
organisation i vilken klubbar, dansskolor och enskilda kunde erhålla
medlemskap. Initialerna skulle vara S.F.D.O. De första medlemmarna var
Nils Sundeson,(Sällskapet Danskultur), Folke Lexelius, (Folkes
Dansinstitut i Västerås), Rune Lager, (Lagers Dansinstitut i
Norrköping), Erik Kruse, (Kruses Dansskola i Malmö), Rune Bergström,
(Bergströms Dansskola i Sundsvall) och jag, (Dansinstitut Bengtson). Vi
utarbetade grundstadgarna, sökte och fick medlemskap både i
International Council of Amateur Dancers, ICAD, och International
Council of Ballroom Dancing, ICBD, år 1953. Jag kan nämna att SFDO var
en av de första organisationerna som erhöll medlemskap i ICBD och ICAD.
SADF fungerade i stort sett endast på papperet
genom dess sekreterare, som kanske hade en tanke att få igång SADF igen.
Det fanns fortfarande par kvar i SADF som aspirerade på att få
representera Sverige vid internationella tävlingar. SADF ansökte därför
om medlemskap i ICAD med motiveringen att den var en ren amatörförening.
SADF fick också medlemskap med den bestämmelsen att SFDO och SADF måste
enas vid utsändande av par till internationella tävlingar samt gemensamt
utse en representant vid ICAD´s möten. Övriga lärare i Göteborg, Malmö
och Stockholm anslöt sig till SFDO medan SADF förde en skuggtillvaro.
Men så började det igen. En del lärare ansåg att
svensk dans skulle skötas annorlunda och återigen uppstod konflikter. I
många saker hade de rätt i sina åsikter. Nils Sundeson hade blivit mer
och mer dominerande och ville varken höra på mig eller någon annan. Så
hände det som var oundvikligt. Ett nytt förbund bildades under namnet
Sveriges Danspedagogers Riksförbund, SDR, 1964. De som bildade förbundet
var Greta Sundqvist, Arne Kindahl, Oscar Petterson, Gun Schubert och
Rune Lager. Övriga danslärare anslöt sig nu efter hand. Nu var SFDO
tvunget att samarbeta med SDR då Sverige endast hade en röst i ICBD. På
grund av Nils Sundesons agerande lämnade jag SFDO 1967. SFDO upphörde
att fungera efter en tid på grund av Nils Sundesons sjukdom.
1968 återuppstod amatörförbundet under namnet
Svenska Danssportförbundet, SDF. Ett samarbetsavtal gjordes upp mellan
SDR och SDF om anordnande av tävlingar såsom Svenska Mästerskap och
landskamper samt ge sanktioner till andra tävlingar som dansskolor och
klubbar anordnade. Allt fungerade till belåtenhet med otaliga möten
genom en samarbetskommitté. SDF växte sig allt starkare. Nya människor
ansökte om medlemskap, återigen personer som överhuvud taget inte
sysslat med tävlingsdans.
SDF blev accepterat av Riksidrottsförbundet 25 år
efter det att Nils Sundeson och jag gjort en framstöt om att få denna
dansform erkänd som sport. Tidningarna på den tiden hade förlöjligat oss
och skrivit nedsättande om detta. Men vi visste ju att sportdansen var
fostrande och idrottsligt sett jämställd med vilken idrott som helst. De
nya människor som etablerat sig i SDF´s styrelse hade inget intresse för
det som hänt före 1968 då amatörorganisationen återuppstod. Det nämndes
aldrig i tävlingssammanhang att det funnits svenska mästare före 1968.
I slutet av 1970-talet utdelade SDF
förtjänstmedaljer till personer som de ansåg gjort danssporten stora
tjänster. Vid detta tillfälle nämndes ingen av dem som varit med från
den tid då danssporten byggdes upp. Var de ovetande om vem som
officiellt införde danssporten i Sverige, danssportens fader Topsy
Lindblom? De som enligt min mening i första hand borde ha tilldelats
dessa förtjänstmedaljer är: Postumt till Nalenbasen Topsy Lindblom, Nils
och Hjördis Holmberg, därefter till Nils Sundeson, Olle Björkbom, Börge
Nilsson, Rune Lager, Greta Sundquist, Folke Lexelius samt undertecknad.
Ett par personer till skulle vara värdiga en medalj, nämligen Ulla
Svensson och Oscar Green (f d Pettersson). Ovannämnda partners får
heller inte glömmas.
Det finns de som tror sig veta allt bara för att
de en liten period sysslat med sportdans och tror att den började när de
började. Men jag beundrar ändock de styrande inom SDF för deras nit att
organisera. De måste slå ner på takten och tänka på standarddanserna och
inte prioritera latindanserna. Det finns inte fler par i
standarddanserna nu än för 30 år sedan. Vad beror det på och hur
placerar sig de svenska paren internationellt nu? Vi har förut haft par
som placerat sig på 6:e, 7:e och 9:e plats i Världsmästerskap och
Europamästerskap samt flera gånger i semifinal, och de har varit tränade
av svenska lärare. Jag tror jag vet orsaken. Det hela började på
50-talet när det var oroligt inom sportdansen i Sverige. Det fanns inte
många danspar och därför var det kris. Vi måste få fram par så snabbt
som möjligt. Därför kunde vi inte vara så petnoga med basicträningen som
tog lång tid att lära. Vi fick på enklaste sätt lära paren basicfigurer
så de kunde ställa upp i tävlingar, annars hade tävlingarna inte kunnat
anordnas, kanske helt ställas in. Ungdomen hade även börjat på att få en
annan livsstil mot den som varit under 30 och 40-talen. De ville lära
sig dansa så snabbt som möjligt. Det var galet gjort av oss lärare att
ställa upp på detta men även av dansparen som bara fordrade variationer
och den trenden fortsätter än idag. Hur många gånger hörde man inte ”de
andra paren har så fina variationer, kan inte vi få några också”, så det
var bara att åka till utlandet och hämta variationer för dyra pengar.
Vad man får på kongresser, jo variationer och åter variationer. Det får
även amatörparen när de åker över till England och tror att de på kort
tid kan lära sig dansens innersta, det tar lång tid. Men den dag eleven
fordrar basic och har tålamod att träna så kan vi svenska lärare bistå
dem. SDF och SDR gör regler för vilka standardfigurer som skall dansas i
vissa klasser. Det är gott och väl men de glömmer basicundervisningen
även för dem som skall bli amatörtränare. Den är viktigast för svensk
dans.
Flera svenska danslärare hade tidigt kontakt med
England och började undervisa i den engelska stilen på sina dansskolor.
I Malmö fanns redan på 30-talet danslärare Erik Kruse, som levererade
många fina par till tävlingarna under 30- och 40-talen samt Bolts
dansskola. Även i Göteborg fanns tidigt lärare med goda meriter, Annie
Precht och Irene Staberg. I Stockholm fanns Holger Rosenquist och Dagny
Andersson. Gun Schubert, som haft dansskola i Stockholm sedan mitten av
40-talet började också sända par till tävlingarna. Som tidigare nämnts
startade Rune Bergström dansskola i Sundsvall 1949 och Folke Lexelius
ungefär samtidigt i Västerås. 1950 startade jag själv dansskola i
Norrköping och 1951 i Stockholm. Arne Kindahl öppnade dansskola i
Vällingby i början av 50-talet. Under en kortare tid under 50-talet hade
en danslärare vid namn Einar J. Bäring dansskola i Vällingby. Rune Lager
öppnade dansskola i Norrköping 1952 och Janos Lazar i Göteborg 1953. Vid
denna tid hade även Nils Sundeson öppnat dansskola i Stockholm. 1958
startade Greta Sundqvist dansskola i Stockholm. Annie Laising öppnade
dansskola i Täby 1959. 1960 blev Oscar Pettersson, numera Green,
professionell. Det var nu klart att sportdansen hade kommit för att
stanna. Det hade alltså dröjt ca 25 år innan den fått verkligt fotfäste
i Sverige. De lärare som jag inte nämnt startade dansskolor efter 1960.
Flera av dem figurerar vid nutida tävlingar och är kända av dagens
sportdansutövare.
1939 National, Stockholm, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm
1940 anordnades inget SM på grund av andra världskriget
1941 National, Stockholm, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm
1942 National, Stockholm, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm
1943 National, Stockholm, Stig Olsson och Olga Grip, Malmö
1944 National, Stockholm, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm
1945 arrangerades inget svenskt mästerskap men detta år anordnades för första gången en tävling på Björknäspaviljongen i Nacka, Stockholmsmästerskapet, som vanns av Olle Björkbom och Gunhild Andersson
1946 Amiralen, Malmö, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm
1947 Amiralen, Malmö, Nils Holmberg och Hjördis Nilo, Stockholm
1948 Vinterpalatset, Stockholm Olle Bengtson och och Ruth Lööw, Stockholm
1949 Folkborgen, Norrköping, Oscar Pettersson och Nancy Tang, Stockholm
1950 Eriksdalshallen, Stockholm, Ingemar Andersson och Britt Andersson, Stockholm
1951 Folkborgen, Norrköping Oscar, Pettersson och Nancy Tang, Stockholm
1952 Tennishallen, Uppsala Ingemar, Andersson och Britt Andersson, Stockholm
1953 Anordnades inget SM för klass A
1954 Folkborgen, Norrköping, Oscar Pettersson och Nancy Tang, Stockholm
1955 Folkborgen, Norrköping, Gunnar Rohdin och Nancy Pettersson, Stockholm
1956 Björknäspaviljongen, Nacka, Peter Friis och Solveig Ek, Stockholm
1957 Folkparken, Gävle, Oscar Pettersson och Gisela Ehrling, Stockholm
1958 Folkborgen, Norrköping, Oscar Pettersson och Nancy Pettersson, Stockholm
1959 Folkets Park, Västerås, Oscar och Nancy Pettersson, Stockholm
1960 Björknäspaviljongen, Nacka Oscar och Nancy Pettersson, Stockholm
1961 Björknäspaviljongen, Nacka Stig och Anne-Marie Ahlm, Stockholm
1962 Sporthallen, Eskilstuna, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle
1963 Björknäspaviljongen, Nacka, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle
1964 Björknäspaviljongen, Nacka, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle
1965 Björknäspaviljongen, Nacka, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle
1966 Björknäspaviljongen, Nacka, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle
1967 Göta Källare, Stockholm, Åke Eriksson och Ulla Britt Hjort, Gävle
1968 Gävlerinken, Gävle, Åke Eriksson och Ulla-Britt Hjort, Gävle
SM inställdes åren 1940, 1941 och 1953.
1949 Eriksdalshallen, Stockholm Folke och Karin Lexelius, Stockholm
1961 Bal Palais, Stockholm, Gunnar Rohdin och Maj Widlund, Stockholm
1962 Bal Palais, Stockholm, Åke Eriksson och Ulla-Britt Hjort, Gävle,
1963 Bal Palais och Björknäspaviljongen, Stockholm och Nacka Gunnar Rohdin och Lena Ebbedal, Stockholm
1964 Björknäspaviljongen, Nacka Stene och Birgit Holmström, Stockholm
1965 Björknäspaviljongen, Nacka, Åke Eriksson och Ulla-Britt Hjort, Gävle
1966 Tyrol, Stockholm, Åke Eriksson och Ulla-Britt Hjort, Gävle
1967 Enskedehallen, Stockholm, Jan Eriksson och Sickan Olofsson, Stockholm
1968 Björknäspaviljongen, Nacka, Gunnar Rasmussen och Lena Christensson, Stockholm
Efter 1968 hoppas jag att SDF har arkiverat
handlingar från SM m fl. tävlingar. Det som finns nedtecknad i denna
historia kan i stora delar styrkas av dokument och dylikt och är i
övrigt nedskrivet ur minnet och från minnesanteckningar, som kan
vidimeras av främst Nils Sundeson och Hjördis Holmberg.
En mycket märklig man, en människa som förstod
ungdomen. Man kan karaktärisera honom som en socialarbetare, kanske en
av de största Sverige haft.
National hade haft ett mycket brokigt förflutet
sedan början av 1900-talet. Flera hade försökt driva verksamheten. När
den siste ägaren begärdes i konkurs ansåg fastighetsförvaltarna att
National måste drivas av en stark person. Denne starke person blev Topsy
Lindblom, bördig från Kristinehamn. Han blev Nationals nye direktör
1934.
Topsy ”byggde upp” National i acceptabelt skick,
där i första hand arbetarungdomen fann sig tillrätta. Med okuvlig
disciplin såg han till hur vi skulle uppföra oss. Gud nåde den som bröt
mot de förordningar han satte upp. Sprit och tuggummi var förbjudet.
Spriten förstår vi varför, tuggummi för att inte parketten skulle bli
förstörd. Hans föreskrifter måste efterföljas, annars riskerade man att
bli uppskriven med namn på en lista som sattes upp i en monter i foajén.
En del som idag är ”kändisar”, fick ståta med sina namn på denna lista.
Omkring 1945 ansåg Topsy att gammeldansarna ej
följde hans hårda linje, linjen att det skulle vara helt alkoholfritt på
Nalen. Han stängde lilla lokalen där de höll till. Denna lokal övergick
till att bli Harlem, som blev mycket känd för sina uppträdanden av kända
och okända förmågor.
Vad det gäller dansen är han för mig en gåta.
Själv såg jag honom aldrig dansa. Han använde alltid käpp att stödja sig
på pga en skada i ena benet. När han övertog National började han
arrangera tävlingar i dans. Om jag skulle försöka mig på en gissning
varför han började med detta så tror jag att han såg dansens rörelser
som fostrande och att de ej kunde ge någon skada. Som vi alla vet var
Topsy i sin ungdom en aktiv idrottsman med bl a trestegshopp som
specialitet. Han vann även guld i 1912 års Olympiad i denna gren. Jag
tror att hans skada uppkommit pga just denna krävande sportgren. Vi som
var med vid den tiden minns honom ofta stående och titta på de dansande
som om han sökte efter något speciellt.
Topsy var generös och godhjärtad. Exempelvis
ansåg han, att de par som 1936 skulle medverka i en tävling på National,
där bl a två av Danmarks förnämsta danspar skulle delta, inte hade
kläder som var tillräckligt presentabla för denna tillställning. Han
beordrade därför sin fru Sickan Lindblom att ordna detta för damerna.
Hon såg till att de fick köpa klänningar på Lejamagasinet, som på den
tiden var en av Stockholms flottaste affärer. Herrarna fick smokingar.
Allt på hans bekostnad.
Pampiga priser i form av dyra pokaler och
medaljer utdelades alltid till de tre bästa paren i danstävlingarna.
Medaljerna var av äkta vara, guld, silver och brons. Mot Nils Sundeson
och mig samt våra partners var han lika generös då vi skulle möta
danskarna i stadsmatchen mot Köpenhamn 1938 på National. Flickorna fick
klänningar och vi herrar fick hyra frackar.
Topsy bekostade även resor för en del par för att
de skulle få undervisning och träning i Danmark. Kontrakt skrevs med
paren i vilka de fick förbinda sig att ge uppvisningar på Nalen samt
förmedla sitt kunnande till andra som önskade bli tävlingsdansare. Hela
Nationals utrymmen stod ofta till vårt förfogande utan kostnad för oss.
Under en period gav Topsy ut en tidning,
Idrottsbladet, tillsammans med Torsten Tegnér. Detta samarbete avbröts
dock och Topsy startade en egen tidning under några år i mitten på
40-talet under namnet Swing, som han ensam var redaktör för. I den fick
sportdansen sin beskärda del av reportage. Tidningens kontor låg på
David Bagares Gata 15 i Stockholm.
Topsy framhöll dansen som sport trots att
massmedia och allmänheten drev löje om detta. Att sportdansen blev
accepterad som sport fick han aldrig uppleva då han avled 1960. I de
övriga länderna i världen där sportdans bedrevs – med få undantag –
antogs dansen som sport. När så Svenska Danssportförbundet gjorde en
ansökan om att få bli medlem i Svenska Riksidrottsförbundet kunde denna
begäran inte avslås med hänvisning till vad som skett i övriga världen.
Detta hände 1977. Äntligen blev Topsys övertygelse besannad, sportdansen
hade blivit accepterad efter mer än 40 år.
Denne man som var först i Sverige med att anse
sportdansen som sport är värd all aktning och uppmärksamhet, han är
självskriven som nummer ett i svensk sportdanshistoria.
ägare av de mest kända dansställena i Stockholm, Bal
Palais och Björknäspaviljongen, började redan 1929 med att hyra ett
ställe som hette Ramona och låg på Hornsgatan. Namnet ändrades samma år
till Birma. Redan detta år anordnade han danstävlingar för sin publik.
En herre vid namn Åke Blomqvist, senare känd som chef för svensk Film,
SF, var på den tiden en av dem som ofta segrade vid dessa tävlingar.
Hans partner, Rizzi, var gift med en mycket känd musiker, f d
brevbäraren från Gröndal, ”Sax-Jerker”. Hon var längre än Åke men
passade honom ändock som moatjé.
Sven Håkansson drev också på 30-talet Hagaparken,
som var ett mycket populärt dansställe. 1931, närmare bestämt den 18
september, inköpte han Bal Tabarin, vars namn ändrades till Bal Palais,
som det fortfarande heter. Han är även ägare till Maxim, som ligger på
Drottninggatan och liksom Bal Palais är ett populärt dansställe. (*Sedan
detta skrevs har namnen på dansställena ändrats.)
Sven Håkansson är också något av en Topsy
Lindblom. Vi tävlingsdansare får inte glömma vad han har gjort för oss
genom att i snart 40 år ha upplåtit sina lokaler till våra tävlingar och
gör så fortfarande.
Han är en man som inte är så pratsam. Men vid ett
tillfälle var han riktigt ”uppåt”. Han och hans fru hade varit i Danmark
och bevistat en danstävling 1949. Vid denna tävling var en flaska
champagne uppsatt som pris till den i publiken som kunde tippa rätt
segrare. Han var mycket stolt över att hans hustru vunnit detta pris.
Hans pratsamhet bottnade, som vi förstod, i att de också hade
”danskunnande” inombords. Vi dansare har vetat om detta, för liksom
Topsy har han varit intresserad av att se våra tävlingar.
Vid Bal Palais´50-årsjubileum den 5 oktober 1981
hade många kända människor inom musikens och teaterns värld infunnit sig
för att hedra Sven Håkansson. Det var en fest i nostalgins tecken med
tal, musik och sång. I programbladet fick tävlingsdansen också sin
beskärda del, där det bl a stod: ”På 40-talet blev det vänskaplig
konkurrens med Topsy Lindblom på Nalen, Gata Regerings. Danstävlingarna
mellan de två populära ställenas publik var evenemang”.
Vid en intervju som jag gjorde med Sven
Håkansson, var vi lite oense om när vi etablerade tävlingsdansare först
fick ha våra tävlingar hos honom. Han hävdade att var omkring 1942 men
jag menade att det var 1945.
Sven Håkansson är en av dem som gjort danssporten
ovärderliga tjänster och är en av dem som hjälpt oss till vad vi är
idag. Han tillhör utan tvekan danssporthistorien i Sverige.
Baard var en kopia av Nalenbasen Topsy. Han såg i
sportdansen en fostran för ungdomen. Hela Folkborgen stod till vårt
förfogande vid träning och tävling. Många svenska mästerskap och andra
större tävlingar har gått av stapeln på detta väl tilltagna dansgolv.
Utan hans hjälp hade sportdansen inte varit vad den är i Norrköping
idag. Traditionen att avhålla tävlingar på Folkborgen lever fortfarande
kvar på grund av denne mans syn på sportdansen. Han är värd all
uppmärksamhet i danshistorien i Sverige.
Är en av dem som gjort danssporten stora tjänster i
Malmö och även för övriga Sverige, genom att upplåta Amiralen, som detta
magnifika dansutrymme heter, till tävlingar. Många stora danstävlingar
har avhållits där, bl a SM 1946 och 1947. I samband med SM 1947
engagerades ett formationslag från Blackpool Dancing School, som gjorde
stor succé. Han såg till att det var klass på arrangemangen i samband
med tävlingarna. Även han är väl värd all uppmärksamhet i svensk
sportdanshistoria
Jag har inte nog lovord om detta par. De var den
verkliga klippan vid danssportens uppkomst i Sverige. De var mycket
danstekniskt skickliga och alltid segrarna med sitt kunnande. Nils var
lugn och behärskad medan Hjördis var mer kavat i sitt uppträdande och
hon blev därför som en ”bannande” mamma för oss andra. Vi hade stor
respekt för dem båda. De var de verkliga ledarna för oss.
Vi levde, inom dansen, i en sluten värld pga
kriget. Därför fick vi inte uppfattning om hur den engelska stilen
utvecklades internationellt. Hade vi fått det vid denna tiden så skulle
Nils och Hjördis stått som segrare vid många internationella tävlingar.
De nämndes med respekt av både danskar, norrmän och finländare.
Nils och Hjördis blev mätta på alla sina
framgångar och drog sig tillbaka i slutet av 40-talet men hann sätta
sina frön genom att bl a lära upp det framgångsrika paret Ingemar och
Britt Andersson. Mer om detta par i separat berättelse.
Nils drabbades av en svår sjukdom som ändade hans
liv i slutet av 1970-talet. Hjördis lever och ser ibland tävlingar som
hon kommenterar med orden ”har dom ingen Basicträning längre?”. Och hon
har så rätt.
Jag har intervjuat Hjördis och i en separat
artikel har hon själv har berättat om sina upplevelser.
(Hjördis avled den 13 februari 1986.)
Ett mycket säreget danspar, de var perfekta i sitt
utförande av grundtekniken. Dessa två dansade som det står i
examensboken. De ”släppte inte loss” under tävlingarna. De ”blixtrade”
aldrig till om man får uttrycka sig så. Vi vet ju att det som står i
teorin är till för den perfekta människan. Om man inte försöker finna
sin egen stil blir man hämmad och det var det Olle och Gullan blev.
Därför blev de aldrig ett ”vinnarpar”. De kom alltid, utom vid något
enstaka tillfälle, på andra eller på tredje plats. Detta par var med
ända in på början av 60-talet. Gullan avled någon gång i början av
1970-talet och Olle har försvunnit helt ur bilden. De skall alltid stå
som ett föredöme från pionjärtiden inom sportdansen.
Detta märkliga par med sitt sätt att träna! Jag
måste först beskriva Nils för att man skall få en uppfattning om paret.
Han var orubblig i sina idéer, och om hur dansen skulle tolkas vad det
gäller teorin. Han räknade takter och t o m mätte hur långa stegen
skulle vara. Nils var en ”träningsnarkoman” och gjorde allt för att nå
toppen. Detta fortsatte han med under hela sin verksamma bana inom
dansen.
Eva Sundeson var en helt annan typ av människa,
lugn och sansad och en underbar dansös med den perfekta ”Basicen”. Jag
beundrade henne mycket och hon är för mig ett föredöme när jag
undervisar damerna på mina kurser.
Nils och Eva höll ihop till början av 50-talet
men sedan försvann hon från dansen. Nils fortsatte som lärare. Många
fina danspar fick han fram, en del av dem klarade sig mycket bra
internationellt. Ett av dem, Åke Eriksson och Ulla-Britt Hjort, var det
helt dominerande paret under 60-talet. De vann 7 svenska mästerskap i
standarddanserna och placerade sig mycket bra på ett Världsmästerskap i
England, en 9e plats. Nils såg också till att detta par fick delta i ett
VM som gick i Australien.
Många som idag arbetar inom danssporten har
börjat hos honom bland andra Hans Frennesen samt danslärarna Acke
Söderström, Rune Bergström, Kurt Idh och Jan Eriksson.
Nils gjorde under sina verksamma år ett stort
arbete för danssportens uppbyggnad och är en av pionjärerna.
(1980 avled Nisse efter en lång tids sjukdom.)
Han klev bara in i svensk dans, vi visste inget om
honom, han bara fanns. På hans dansskola samlades de flesta av dåtidens
sportdansare.
Första tiden ledde han väl undervisningen själv
men så småningom överlät han mer och mer detta på sina anställda. Det
var en blomstrande skola. Många par fick sin start på Klara V:a
Kyrkogata 17, där skolan låg.
Börge fick tidigt kontakt med TV där han
medverkade ibland. Han hade ju inte bara modern dans på sitt program.
Det var step, akrobatik, scendans m m. De mer kända inom dansvärlden men
ej inom sportdanssammanhang är bland andra Lasse Kühler och Gösta
Svalberg, som fått sin skolning på Börges skola. Börge fick hela Sverige
att dansa samba åren 1948-1949. Denna dans lanserades av Thore Ehrlings
orkester på Bal Palais och Topsy engagerade Börge även på Nalen.
Börge gjorde en stor insats för sportdansen genom
att engagera en av Danmarks bästa kvinnliga danslärare, Lizzie
Höjengaard, som verkade i Sverige en längre tid.
Många ”kändisar” inom teater- och filmvärlden var
ständiga gäster hos honom, bland andra Monica Nielsen och Git Gay. Det
var ”full rulle” nästan jämt. Börge trivdes med detta och än idag har
han fart på sina tillställningar där step, jazzbalett och
uppvisningsdans avlöser varandra. Han gör även uppvisning på Bal Palais
med sina elever då och då.
Grävskoporna kom också till Klara V:a Kyrkogata
17, så nu finns inte denna samlingspunkt för Stockholms dansskoleliv
längre.
Börge är självskriven i svensk sportdanshistoria.
En produkt av Börge Nilsson. Om Greta kan man säga
som om Börge, ”hon bara fanns där”. Hon rörde om i svensk
danssportpolitik så det stod härliga till och det gör hon än i dag. Vem
minns väl inte hennes dueller med Nils Sundeson, dessa borde varit
nedtecknade för eftervärlden.
Greta är energisk ”som bara den” och får också
resultat. Vem minns väl inte den underbare dansaren Björn Ewald, som
tyvärr slutade med sportdansen alltför tidigt för att bli fjäll-
hotellägare. Annars skulle Sverige ha fått en dansare av stora mått.
På Gretas skola lyste flitens lampa långt in på
kvällarna. Hon bildade dansklubben Nyckeln. Var en av dem som startade
Sveriges Danspedagogers Riksförbund. Hon sitter i kommittéer och är med
överallt där det händer något inom sportdansvärlden. Många av hennes
idéer har anammats, så hon är väl värd att vara inskriven i
sportdanshistorien.
Gun är en kvinna som är med där det händer något
inom dansen. Hon är en flitig mötesdeltagare och åtar sig en del sysslor
som hon sköter perfekt. Hon har ofta varit anlitad som domare både inom
och utom Sveriges gränser. Hon var med redan på 30-talet. Hennes
kunskaper inom sportdansområdet är stora. Hon bevistar kongresser
utomlands så gott som varje år. Vi hade hellre sett att hon vid
undervisning på sin skola ägnat mer tid åt sportdansen. Mycket av hennes
tid gick åt till balett och jazzbalett istället. Detta bevisas av hennes
båda döttrars framgångar inom dessa områden. Jessica och Gunilla har
båda gjort sig kända som mycket goda instruktörer. Jessica anlitas ofta
vid kongresser i andra länder bl a. Vi förstår varför det inte blev så
mycket tid över för sportdansen. Hela sitt liv har Gun sysslat med dans
och är ständig besökare på danstävlingar.
Då Oscar, eller ”Bimbo”, som han kallades, kom till
Stockholm på 40-talet och liksom jag var en ”lantis”, upplevde han
detsamma som jag, nämligen att det var svårt att utan vidare komma in i
danskretsarna. Han var intresserad av dans och gick därför till David
Bagares Gata 15, där Engelska Dansklubben höll till. Han klev in och
träffade där Hjördis Nilo och frågade henne om han kunde få börja lära
sig tävlingsdans. Hjördis frågade honom om han hade någon partner och
eftersom han inte hade någon blev svaret ”Här måste man ha en partner”.
Men Oscar gav sig inte. Han kom med i sportdansen hösten 1946 då han
började på Börge Nilssons dansinstitut. Tillsammans med sin partner
Nancy Tang stod han som SM-segrare 1949. Han erövrade mellan åren
1949-1960 inte mindre än 7 SM-tecken. Han blev professionell, under
några år även professionell tävlingsdansare med framgång. Han höll upp
en tid men kom tillbaka igen. Han hade sett det även jag sett, nämligen
att de svenska paren saknade den verkliga grundtekniken för att kunna
klara sig bra i internationella tävlingar. Vi vet ju att grundtekniken
är A och O för att klara sig bra internationellt. Numera är Oscar
tränare för Växjöklubben Jivers, vars elever kommer med stormsteg. Det
är bara att önska lycka till.
Dessa två är de största personligheterna vid den tid
då danssporten byggdes upp i Sverige och som jag har haft äran att träna
tillsammans med.
Nils avled tyvärr i slutet av 70-talet efter en
lång tid sjukdom. Jag sammanträffade nyligen med Hjördis (1981), efter
ett ihärdigt sökande, och bad henne berätta om sig själv och Nils och
bad henne ge sin version av hur sportdansen började. Den blev i stort
sett densamma som jag uppgivit i min berättelse. Här nedan berättar
Hjördis, med inslag av undertecknad, hur det en gång började:
”Jag var med redan 1928 när foxtroten kom till
Sverige. Vi dansade på ett ställe i Solna som hette Stockholms Folkpark
och på ett ställe, Birma, på Hornsgatan och även på Valencia som låg på
Ringvägen på Södermalm. Det fanns även en del andra ställen som vi gick
på. Vi satte en ära i att dansa så bra som möjligt. Så småningom
anordnades tävlingar. När så Topsy Lindblom övertog National 1934, som
då bytt namn efter att förut ha hetat Alcazar, började han att anordna
tävlingar. Jag dansade då tillsammans med ”Mannen” Elon Andersson. Vi
vann en del tävlingar och när Topsy anordnade SM 1935 så segrade vi. År
1936 vann vi också SM. Detta år inbjöd Topsy två av Danmarks bästa
danspar, Niels Boel Rasmussen - Lise Pehrson och Knut Andresen – Eli
Wiet. Men då räckte våra danskunskaper inte till. Före tävlingen fick vi
flickor gå till Leja Magasinet och beställa klänningar som Sickan
Lindblom, Topsys fru, ordnat för oss. Men vi fick inte ta vilket tyg som
helst. Det blev lite för stelt tyckte vi. Skor i silver fick vi gå till
en affär på Vasagatan och prova ut. Allt detta betalade Topsy.
Efter denna tävling var Topsy inte nöjd med de
svenska parens insats på dansgolvet, särskilt Elon Anderssons, som inte
tillräckligt hade tagit tillvara sin studieresa till Köpenhamn. Han sade
därför till mig att byta partner och utsåg Nils Holmberg till ny
partner. Vi började träna. Men det tar ju lång tid att bli samdansad, så
vid vårt deltagande i Stockholmsmästerskapet 1937 blev vi tvåa, knappt
slagna av Elon Andersson med sin nya partner Vera Bjurling. Trea blev
Åke Lindquist och Mary Nilsson, fyra minns jag ej namnet på, femma Oskar
Fredén, på sjätte och sjunde platserna Olle Bengtson – Vivan Badlund och
Per Erik Wetterberg med Eva Andersson.
Topsy beslöt att än en gång sända 2 par till
Köpenhamn för träning i den engelska stilen. Denna gång sände han ner
mig och Nils samt trean Åke Lindquist med partner, vi som placerat oss
bland de främsta på Stockholmsmästerskapet. Denna gång varade vår
vistelse i Köpenhamn i 14 dagar. Vi började få fattning om dansen så att
vi kunde träna på rätt sätt. Omedelbart efter det vi kommit hem,
anställde Topsy den danske läraren Max Frandsen med sin partner Karen
Lusty och de verkade på Nalen i ett års tid. Han fick fart på
tävlingsdansen i Stockholm.
Under 1938 var vi inte med i några nämnvärda
tävlingar på grund av olika omständigheter. Efter 1938 års SM, som Nils
Sundeson och Eva Andersson vann, bestämde Topsy att vi än en gång
tillsammans med Nils Sundeson och Eva Andersson, skulle åka och träna i
Köpenhamn. När vi kom hem fick vi dansa uppvisning inför publik för att
visa vad vi lärt oss. Vi blev de första officiella SM-mästarna 1939 före
Olle Bengtson och Irene Hult, som kom på andra plats. På tredje plats
kom Olle Björkbom och Gullan Andersson. Detta år fick vi äran att vara
representanter för Sverige i Polen vid en stor internationell tävling
som gick av stapeln i Marmorhallarna i Zoppot. Vi klarade oss fint, vi
slog bl a mästarparen från Estland, Schweiz och Frankrike.
Under kriget, närmare bestämt 1941, vann vi en
stor tävling på Nalen benämnd Stockholmsmästerskapet (SM). Vi blev
Svenska Mästare 1942 igen och kom på andra plats i SM 1943. Vi vann igen
1944. Det året vann vi Filmjournalens tävling ”Ungdom med stil”. 1945
var vi inte med i några bemärkta tävlingar. 1946 och 1947 vann vi SM,
båda dessa gick på Amiralen i Malmö. Samtidigt med dessa SM avhölls
landskamper mot Danmark där vi blev bästa svenska poängplockare för
laget. Efter SM i Malmö 1947 upphörde vi med tävlandet.
Det är Topsy som dragit in den engelska
tävlingsdansen i Sverige. Det är honom vi har att tacka för att han tog
hit flera kända dansare som lärare. Max Frandsen och hans fru var de
första som var här.”
Sagan Hjördis och Nisse var slut.
Detta eleganta par har gjort ett starkt intryck på
mig. De fick t o m engelsmännen att spärra upp ögonen ibland. Mjuka i
sina rörelser och med sin härliga ”feeling” gjorde att det var en fröjd
att beskåda dem. Ibland blixtrade de till i större sammanhang. De
slutade tyvärr med tävlandet alltför tidigt, annars kunde deras stil ha
haft en positiv inverkan på svensk sportdans. Detta par vann SM 1950 och
1952 samt ett flertal andra större tävlingar.
Detta Gävlepar hade verkligen ”gåpåaranda” ”så det
stod härliga till”. Han var ett råämne med oanade resurser, hon ett
blickfång med elegant hållning och fin benföring. Detta långa och
ståtliga par startade i ett flertal tävlingar världen över, t o m i VM i
Australien 1964. De hade framgång vid VM i London 1965 då de gick till
semifinal i standarddanserna, placerade sig på en hedrande 9:e plats.
Mellan åren 1962 – 1968 erövrade de 7 svenska mästerskap. De vann också
stora framgångar inom latinavdelningen.
De slutade sportdansa efter år 1968. Som jag ser
det kunde de ha fortsatt några år till, vi hade behövt dem.
Detta för mig ett intressant par. Han välväxt som en
Adonis, hon
liten och spröd. Han hade en mycket stor tro på
sig själv och detta tog sig uttryck i bl a hans teatraliska agerande på
parketten. Hans ständiga uttryck var: ”Tränar vi inte hårt Yvonne blir
vi aldrig världsmästare.” Paret blev aldrig detta men höll sig väl
framme och var ett givet par ilandslaget. Han dansade meden inspiration
som kanske hämmade det tekniska kunnandet hos dem en del. Men det brydde
han sig inte om. För honom var framträdandet en teater. Senare, på
70-alet, fick han verkligen visa sina talanger då han hade huvudrollen i
en TV-dokumentär. Han har fått många hårda törnar i livet men har alltid
rett upp dem.
En episod som är värd att berätta om Stig. I
slutet av 40-talet blev han uttagen till landslaget som skulle möta
Holland och Belgien i Danmark i en 4-landskamp i KB-hallen i Köpenhamn.
Han blev meddelad detta i ett sent läge och fick bråttom till en
frackuthyrare på Regeringsgatan i Stockholm. Det var en ganska liten
lokal och det fanns endast en liten spegel högt upp på väggen så att man
inte kunde se sig i helfigur och därför inte se hur fracken passade.
Stig fastnade för en men såg alltså endast överdelen av kroppen i denna
spegel. Fracken packades ner och så bar det iväg till Köpenhamn. Strax
före tävlingen hörde vi ett tjut. ”Var tusan har frackskörten tagit
vägen” skrek i förtvivlan Stig. Han hade i hastigheten fått en bonjour.
Märk väl, på den tiden gick frackskörten långt ner på vaderna. Vi
skrattade och när Stig klev ut på dansgolvet blev det allmänt jubel.
Yvonne slutade tidigt med dansen och gifte sig.
Ett par jag inte kan glömma på grund av Stigs
optimistiska sätt och förmåga att lätta upp stämningen vid landslagets
framträdanden. Han var en dansens ”Tumba”.
(Stig avled den 21 oktober 1995.)
MÄNNISKOR I OCH
OMKRING DANSEN
Bengt Gustavsson, en av Sveriges
förnämsta bordtennisspelare på 40 och 50-talen, blev sedermera TV´s
sportreporter, Mest känd blev han när han refererade färgerna på
damernas klänningar i samband med tävlingar i konståkning, Jag har själv
haft anställning som färgnyanserare en gång i tiden och trodde mig veta
en del om färger. Men nu förstod jag vad lite jag visste i denna bransch
när Bengt, numera Bengt Grive, satte igång och talade om
färgsammansättningar, som skulle kunna göra en expert hysterisk vid
försök att nyansera dessa. Inte bara inom bordtennis var Bengt
framgångsrik. Han försökte sig även på sportdans med framgång och vann
en tävling på Nalen i början av 40-talet. Senare var han även med som
sakkunnig kommentator vid ett EM i Hamburg 1963.
Carli Tornehave, som en tid tränade på min
skola och med viss framgång deltog i danstävlingar, skulle kanske ha
blivit mer framgångsrik i sportdans om han inte vid denna tid vunnit
Coca-Cola pokalen i sång.
Marion Sund, var också med en tid i början av
40-talet och tränade på Nalen med en ambition att bli något. Var med i
Kungliga Tennishallen när Filmjournalen hade sin final i ”Ungdom med
stil” 1944. Blev sedermera en omskriven sångerska.
Gösta Svalberg började hos Börge Nilsson och
sysslade också där med tävlingsdans. Var även domare vid en tävling. Han
ville bli något inom dansen och det har han bevisat genom att ha blivit
känd inom balettområdet.
Monica Nielsen, som var en trägen gäst hos
Börge Nilsson, är som jag förstår dragen till dansen. Hon var t o m
Börges representant på ett dansmöte. Monica blev ju så småningom en
mycket god sångerska och firad skådespelerska. Än idag besöker hon sin
vän Börge, där hon syns trivas.
Ture ”Bagarn” Danielsson mest känd om
Sveriges hejaklacksledare vid landskamper i fotboll mm. Han var
helfrälst i dans och i Södertälje där han bodde lärde han ungdomen att
dansa mycket bra. Han var intresserad av tävlingsdans och inbjöd ofta
oss tävlingsdansare att komma till hans dansskoleavslutningar och visa
upp denna form av dans. Vem minns väl inte denne godhjärtade man som vid
sina skolavslutningar delade ut presenter till sina elever och
medhjälpare. Man kunde verkligen undra hur hans kurser kunde bära sig.
Kvällens Clou var när han i ensamt majestät, han hade en stor
kroppshydda, dansade en charleston med bravur för sina elever. En
personlighet man inte glömmer.
Emil ”Wahlis” Wahlqvist en ”snitsare” från
20- och 30-talen
Jag själv tycker om att gå ut och dansa, en kväll
hamnade jag på ett ställe på Folkungagatan i Stockholm (Ramona). Vem får
jag inte se på dansgolvet om inte Wahlis, som jag inte sett på 45 år.
Oklanderligt klädd och med en kokett tangorabatt snitsade han på golvet.
Han såg ut som en väl bibehållen 50-åring. Jag bekantade mig med honom
och har sedan dess ofta suttit och pratat gamla dansminnen med honom om
det som hände på 20- och 30-talen. Och det har varit godbitar för mina
skriverier. Jag nämner honom för att han kan stödja mina skriverier om
det jag minns om dansen före 1936.
En episod som har berättats för mig om Wahlis,
som hände i samband med en danstävling på danssalongen Valencia på
Ringvägen. 5 domare hade anlitats. De hade Wahlis som segrare men ägarna
till Valencia ville ha ett annat par på grund av att Wahlis hade fått gå
in gratis den kvällen. Publiken blev i uppror och hotade med bojkott av
Valencia så ägarna fick ge sig inför detta hot. Ännu när detta skrivs,
år 1981, kan man få se denne skicklige dansör dyka upp på Stockholms
dansställen lika smärt och smidig som på 30-talet.
Nu är Olles Bengtsons sportdanshistoria avslutad.
Kerstin Katz (mars 2007)
© Copyright Solna sportdansklubb
Svensk DanssporthistoriaOlle Bengtson började skriva danssportens historia i Sverige i början av 1980-talet. Hans avsikt var att ge ut historien i bokform för att den skulle bli allmänt känd. Olle upplevde att ingen egentligen kände till hur sportdansen hade börjat i Sverige och vem som först hade anordnat svenska mästerskap. Detta ansåg han vara en brist och därför angeläget att i första hand de som sysslade med denna form av sport fick denna kunskap. Valda delar av historien publicerades i Svenska Danssportförbundets tidskrift ”Runt Parketten” åren 1984-88 |